07.59 För 219 år sedan stormade Parisborna Bastiljen. Eftersom vi inte är lika många som de var kommer vi att nöja oss med att göra en bussresa. Innan vi äntrar bussen har vi dock annat att göra. Vi befinner oss i rum 587 på Khon Kaen Hotel som ligger (inte helt oväntat) i Khon Kaen.

09.13 Med en bufféfrukost och det mesta packat är vi redo att se staden i dagsljus. Vid frukosten frågade en i personalen efter numret på vårt rum. Jag med tankarna och hörseln annorstädes trodde att han undrade hur rummet varit och svarade "excellent!".

Khon Kaen Hotel, modernt och bekvämt!

09.55 Vi har fått förstklassiskt mottagande och förstklassig information på stadens turistinformation. Nu vet vi varifrån och när bussarna till nästa sovort går. Vi har att välja mellan 11.00, 13.00 och 15.00. En kille var just här, där vi sitter på kanten till en fontän, och undrade om vi visste nåt om ett internetcafé. Det var något som lät svenskt i hans engelska.

10.27 Åter igen har vi rummets trygga väggar omkring oss. Åter är det svalt och skönt. Dags att ladda för nästa färd. Vi siktar in oss på 13.00-skjutsen med destination Ubon Ratchathani.

11.13 Efter att ha sett på CNN om de tre syskonen Lopez som alla har chansen att ta OS-guld i taekwondo ser vi nu på en fransk dokumentär om Palmemordet. Kanalen är TV5 Monde Asia. Hans Holmér, Basebolligan och annat nämns. Allt varvas med intervjuer med svenskar. Svenska pratas av dem och allt översätts av speakern.

Khon Kaen

12.04 Runtomkring oss är ännu en bussterminal. Vi har löst biljetter till Ubon Ratchathani i Thailands östligaste delar. Nu har vi en timme på oss till annat. Det är varmt idag, mycket folk i rörelse. Nyss rullade det in en buss som startat i ett kommande resmål, Vientiane i Laos. Vi har platserna 21 och 22. Betyder det att vi har en buss av högre kvalitet?

Bussterminalen för luftkonditionerade bussar i Khon Kaen.

12.57 En buss av högre kvalitet rullade just in. Det är vår buss. Sätena är sköna och det är svalt i bussen.

15.11 Det är tre kilometer kvar till Roi Et. Där ska vi inte av. Dels för att det ösregnar, dels för det är inte dit vi ska. Det ska nog damen framför mig. Hon har tagit fram ett paraply. Nu stannade bussen och några följer med damen ut.

16.17 Några av medpassagerarna har ett vitt snöre bundet om handleden. Detta görs för att resan ska bli lycklig och för att de ska beskyddas av goda andar. Detta är en tradition i Isan, som östra Thailand kallas.

16.41 Enligt en avståndsskylt är det nu 94 kilometer kvar till vår nästa hemstad. Vänta heter det avståndsskylt?

18.36 Vi är incheckade på Sri Isan Hotel (http://www.sriisanhotel.com) i Ubon Ratchathani. Vi bor i rum 446 med TV, kylskåp, dubbelsäng, skinnsoffa, glasbord och vattenkokare. Dagskostnaden är 900 baht (180 kronor). Nu ska det sitta bra med en dusch. Vi kom hit efter att ha nappat på en kvinnas erbjudande om skjuts. Det var sedan en yngre man (sonen?) som tog oss hit med bil.

19.05 Jag har tagit ett stort steg mot att åter bli som en människa. Nästa steg är på gång och så även vattenkokaren. Det är kaffe på gång. På en av kuddarna ligger en orkidé.

Vårt rum på Sri Isan Hotel i Ubon Ratchathani.

20.59 Vi har letat någonstans att äta men mest funnit stängda ställen. Det enda av de öppna ställena som erbjöd mat var Sa-bai-dee. Först fick vi en meny på thai. Den engelska menyn som erbjöds därefter bestod av fem stycken A4-sidor. Maten verkar närmast i frukostklass. Vi hittade dock en rätt som verkade matig. De erbjuder även "fired chicken/pork". Men det blir en annan gång och nog en annan person som väljer detta.

22.01 Vi kunde se in i köket därifrån vi satt. Det diskuterades och telefonerades och slutligen kom maten in. Det erbjöds ris, stekt ägg och fläsk i en het och kryddig curryblandning med gurka och salladsblad. Vi hade beställt citronjuice båda två. Christer fick apelsinjuice och jag ingen alls. Maten gick på 35 baht fatet och juicen på 20 baht. Totalt kostade det alltså 90 baht eller under 18 kronor. Efter det handlade vi på stamkedjan. Då Christer väntade på mig utanför passerade en elefant med en liten röd lampa på svansen. Lite senare fick vi se den båda två. Nu ska vi svalna av till kropp och munhåla.

Tisdag 15 juli

08.15 Sömnen har varit god. Currysmaken från igår dröjer sig kvar i munnen. Jag undrar om vi hittar ett annat ställe att äta på?

09.03 Det är dags för frukost. Vi sitter vid ett fönsterbord. Enligt frukost biljetten gäller den den 15-7-51. Det är nog thailändsk tideräkning som avses. Utanför fönstret sitter en liten gubbe (inte gubben från Krabi) med en kartongbit som det står TAXI på. Han viftar ivrigt med den och visar oss den genom rutan.

Sri Isan Hotel

11.31 Det var mycket mat och mycket varmt. Ris/nudlar med fläsk och grönsaker i buljong. Efter det har det stadsvandrats och nu är vi på ett internetcafé för att kolla och ordna.

13.00 Jag vet inte vad det beror på men jag är hungrig igen. Denna gång ska vi se vad den italienska restaurangen Risotto har att erbjuda. Ute är det varmt och fuktigt. Lite regn hänger i luften. Nu fick vi vår juice. Jag kan känna doften av färsk apelsin.

Promtap Road, Ubon Ratchathani.

Christer promenerar genom Ubon Ratchathani denna varma julidag.

14.04 Lite lunch var vad vi behövde. Det behövdes även dryck och att komma in i vårt svala rum. Även detta är åtgärdat. Nu ska vi svalna innan vi ger oss på något annat.

15.15 Om man läser igenom hotellets broschyr hittar man lite intressant läsning. Den första regeln lyder ”Guests will not destroy or deface property of the hotel, other guests or public utilities.” ”Gäster får inte förstöra eller förändra hotellets ägodelar, andra gäster eller allmänna föremål” Vem vill gå in och förstöra eller förändra andra gäster? Dessutom finns även här en prislista för souvenirsugna gäster, kudde 100 baht, duschdraperi 200 baht och kratip, vad det nu är?, 100 baht.

15.57 Vi ska gå ut för att söka oss mot ljuset innan vi går över till den andra sidan.

City Pillar Shrine, Ubon Ratchathani.

Konstgjort stearinljus i Thung Si Muang-parken. Detta uppfördes år 2000 till kungens ära.

16.31 Vi har sökt oss mot ljuset och nu är det nära. Det är faktiskt rätt varmt. En herre i rött erbjöd oss franskbrödskivor och något som liknade fågelfrön för 5 baht. Var det för oss eller för fiskarna i vattnet framför oss här på bänken?

16.41 Ljuset är skådat. Det är högt och höjer sig upp ifrån de centrala delarna av Thung Si Muang Park. Det byggs läktare längs huvudgatan. Staden laddar för en festival. Den heter Hae Tian, Candle Parade, Ljusparaden. Det är en del av högtiden àwk phansãa, den Buddhistiska fastan.

17.03 Nu ska vi ta kaffe med något enklare på Chiokee Restaurant.

Christer på väg mot andra sidan.

Trafik på bron över floden Maenam Mun (Moon River).

19.15 Det blev hamburgare till kaffet. Vi valde att bara titta och inte gå över till den andra sidan. Vi stannade på bron över floden. Slutligen gjorde vi en internetkoll där innehavaren frågade om vår nationalitet och om vi kommit för festivalen. Innan hemkomst köpte vi lite dryck. Det har varit riktigt varmt idag, närmare +35 enligt Thailands meteorologiska myndigheter.

Tropiskt kvällsumgänge.

20.45 Vi är tillbaka vid frukostbordet. Nu är det dock middag som gäller. Vi är ensamma om att äta här. Ubon Ratchathani är en trevlig stad men utbudet på restauranger har inte varit strålande, i alla fall inte på kvällstid.

21.13 Min middag som var delikat och konstnärlig avslutades med husets kaffe. Jag fick en kopp som ett filter i silveraktig metall balanserade på. Kaffet var som maten välsmakande. Nu ska vi ropa på vår gamle vän William eller som vi säger, Bill.

Vacker middag serverades på Sri Isan Hotel.

21.53 Under det att vi väntade på Bill dök en ny elefant upp vid kvällsmarknaden utanför hotellet. Jag skulle tro att den åt matrester. Vi gick ut för att handla och då dök elefanten från igår upp igen. Då Christer tog ut pengar hörde vi hundar som ylade. Möjligen fick en av dem stryk av en passerande man. På väg till butiken höll jag dessutom på att kliva ihjäl en groda.

22.47 Utan större förvarning drog en regnskur igång. Det regnar in genom hotellets öppna takfönster och ner i matsalsdelen. Vi har dock tak över huvudet här på rummet.

Onsdag 16 juli

08.11 Inom kort skjuter den här dagen fart. För att få energi kommer vi att börja med frukost. Jag vet inte om jag väljer amerikansk eller asiatisk frukost.

09.07 Vårt stambord är borta. Det håller på att pyntas och förberedas för den kommande ljusfestivalen. Christer har valt asiatisk och jag kör amerikanskt. Det byggs ett litet altare och läggs ut mattor här brevid oss.

10.28 Vid altaret och på mattorna satt det till vår stora förvåning en lång rad buddhistmunkar då vi checkade ut. Framför munkarna var det Coca Cola-flaskor och bedjande människor. En av dem var taxigubben, han med kartongbiten. Efter utcheckningen blev det tutande tuk-tuk till bussterminalen där vi snabbt fick hjälp att hitta en buss mot Mukdahan vid floden Mekong. Nu har packningen lagts in där bak och vi har klämt in oss längst fram i bussen. Jag sitter med ryggen mot vindrutan på den lilla upphöjningen vid chauffören.

11.42 Jag har bytt från att sitta bakåtvänd till att sitta framåtvänd. Jag delar säte med en dam och hennes son. Bussens golv består av grova, gråa plankor och färden kostar 85 baht per person.

Trångt är inte beskrivning nog för tillståndet ombord bussen på linjen Ubon Ratchathani - Mukdahan.

12.21 Vår buss är nu fylld till bristningsgränsen. Flertalet skolelever har klivit ombord. Bussvärden har fullt upp med att kryssa sig fram och ta betalt. Kommer golvet att hålla?

13.04 Golvet håller. En äldre herre på sätet bredvid mig har köpt tiotalet 20 centimeter långa, två centimeter breda bamburör. Det verkar vara fyllda med ris. Han bryter upp rören och äter med god aptit.

13.32 Vi kom fram till busstationen i Mukdahan. Det frågades om skjuts och tuktuk-mannen såg frågande ut. Kollegorna förklarade och Christer klev ombord. En annan herre tog då Christers ryggsäck och la den på sin tuk-tuk. Christer gjorde sin ryggsäck sällskap. Innan jag hunnit ombord satte han iväg utan mig men Christer fick stopp på allt. Nu är vi båda ombord.

14.15 Vår tuktuk-förare hade samma kunskaper i engelska språket som Djingis Khan och Attila. Det var svårt att prata med honom. Vi antar att han stod på tur att få köra. Incheckningen gick bra och nu är vi på/i ett nytt rum. Nu är det nummer 405 som gäller. Om man tittar till vänster från vår balkong kan man se Mekong och Laos. Hotellet heter Submukda Grand Hotel. Det finns kaffe på en hylla vid receptionen. Bara att ta för sig.

Peter avnjuter den lunch han beställt ur en anteckningsbok.

Mukdahan

16.09 Vi har vandrat lite i staden och erbjudits skjuts av diverse olika fordonsförare. Säger man nej undrar de varför, är man tyst så fortsätter en del och svarar man ja så blir det att åka med. Nu är det dags för lite mat på vad vi tror är restaurangen Mam Sabai. Innan vi steg in här kom en man och frågade om vi kunde prata thai. Nej, sa jag, kan du? Inte visste jag att han jobbade där. Jag får lov att bli snällare och artigare. Menyn vi fick var handskriven i en anteckningsbok. Juicerna bars just in genom dörröppningen mot gatan. Hade tjejen varit ut och köpt dem? I restaurangen står en cykel och på väggen hänger en piltavla. Som på så många ställen här verkar restaurangerna vara en kombination av restaurang och en familjs vardagsrum.

16.35 Jag sitter och tittar ut över floden Mekong. Än en gång är vi vid en av världens mest kända floder. Det har blivit några genom åren. Mekong är bred och ljusbrun till färgen. En liten pojke med skor som piper försöker fånga en duva. Hans syster försöker filma broderns stapplande, tidiga, steg.

Färjor som kan ta thailändare (men inte oss) över Mekong till Laos.

Peter beblandar sig med lokalbefolkningen vid Mukdahans hamnpromenad.

Utsikt mot Mekong och Friendship Bridge II norr om Mukdahan.

17.00 Vi sitter på en stenläktare och tittar ut över floden. En herre med en halvmeter lång träbatong har hört sig för om vårt ursprung. Efter det har han slagit batongen i räcket nedanför, gymnastiserat och gått på stället. Några andra försöker att fånga fisk och Christer och jag svettas och är lätt törstiga. I närheten ligger de färjor som korsar floden och tar passagerare över till Laos. Sedan en ny bro byggts norr om staden så får bara medborgare i Laos och Thailand använda dessa färjor.

18.20 Det är skönt när man får slappa och bara sträcka ut sig på sängen. Inom kort inleder vi vår sjuttonde och sista Thailandskväll. Frukost har köpts, fyra yoghurt och fyra bröd. Jag har fått sju skedar till detta.

19.29 Vi har sökt oss tillbaka ner till floden. Stånden här nere har tyvärr stängt, dock har vi en fantastisk ljusshow framför oss. Blixtarna jagar över himlen och ibland slår de ner i någon av masterna i Laos på andra sidan floden.

20.15 Alldeles vid vårt hotell har vi hittat en restaurang med en meny för analfabeter. Alla rätter finns på foton på en stor plansch. Det blev till att undra, peka och beställa. Jag vet dock inte namnet på denna restaurang.

Christer har beslutsångest vid middagsbeställningen.

21.13 Det blev nötkött, cashewnötter, morot, ananas och något mer serverat på gjutjärnsfat. Sagolikt gott och det kostade 155 baht (31 kronor). Allt som saknas är kaffe och det finns det gott om i receptionen.

22.05 Jag har åkt hiss med en kopp kaffe i handen. Nu ska vi tvätta upp dagens plagg och hänga dessa på tork på vår balkong. För att vi inte ska glömma kläderna imorgon så ställer vi även ut våra sandaler på samma plats. Rutinerade resenärer utvecklar många olika slags rutiner.

23.38 Det har blivit dags för sista natten i Thailand. Ett Thailand där vi sett olika städer, städer med vissa gemensamma nämnare. 7-Eleven, små verkstäder, plaststolsrestauranger, butiker som säljer allt mellan himmel och jord, tuk-tukar, tempel och mycket mer. Det är alltid ungefär samma men i så många olika kombinationer. Vid en snabb titt är alla gator i alla städer lika. Går man på djupet hittar man dock egenheterna, skillnaderna och det personliga.

Torsdag 17 juli

08.44 Jag har hämtat in mina torra kläder och sandaler från balkongen. Så snart Christer har duschat klart ska jag och den tomma kaffekoppen åka hiss. Den och jag behöver påfyllning.

10.04 Det är inte utan att man blir mätt på juice, yoghurt, bröd och kaffe. Nu är det snart dags att göra språnget från Thailand, över Mekong och in i Laos.

10.38 Vad är det som gör att man ibland inte vill checka ut? Är det osäkerhet, lathet, tvekan eller vad? Vi kom i alla fall över det och har åkt tuk-tuk till bussterminalen. Här har vi köpt biljett till bussen mot Laos. Nu sitter vi på orangefärgade väggfasta stolar och väntar på vår och säkert andras buss.

11.17 Den sista bussresan i Thailand har börjat. Vi är på väg mot Vänskapsbron II. Det är via den vi når Laos.

11.35 Vi och alla andra i bussen är utstämplade ur Thailand. Två vietnameser före mig i kön vände och gick när det var deras tur. Det fanns två olika köer, en för "passport" och en för "border passport". Vad är skillnaden? Nu kom en av vietnameserna ombord. Nu ska vi snart rulla över bron och in i Laos.

12.04 Visumhandlingarna för Laos är ifyllda. Skrev vi rätt, skrev vi nog? Det är bara att vänta och se. Väntar en buss på oss? Är det vår buss med vår packning? Det är ingen större fart på visumherrarna. De verkar mer intresserade av att titta på TV.

LAOS

12.12 Jag har just fått mitt pass med visum. Vi har även fått vår packning av busschauffören. Ska vi ta den igenom själva? Står vår buss och väntar på oss?

12.42 Inte stod det någon buss och väntade på oss. Det blev till att ta tuk-tuk till Hoong Thip Hotel. Här ska vi bo för 840 baht natten. Ja, vi betalar även här med thailändska slantar. Luftkonditioneringen låter som ett litet propellerplan och vid en byggnad bredvid oss flaggas det med hammaren och skäran. Rumsnumret denna gång är 212A. Staden ifråga är Savannakhet. Vi ser Thailand från fönstret.

Vi bor granne med den statliga regionala skogsvårdsstyrelsen.

Någon väntade på oss i rummet.

14.39 Vi är på Banque Pour le Commerce Exteriur Lao. Här ska det växlas. Det aktuella numret och disken ropas ut i högtalare.

14.52 Efter att ha växlat till oss kring en halv miljon kip vardera är vi nu på Moonlight Ranch Restaurant. Här blir det spaghetti och eldig burgare. Denna lilla restaurang drivs av en dansk och hans laotiska fru.

Christer vandrar målmedvetet mot en tupp och floden Mekong.

Savannakhets största torg.

Den franska St Theresa-katedralen i Savannakhet.

Peter på upptäcktsfärd i Savannakhet.

16.11 Vi har gjort staden. Ja stad och stad, trots att det bor runt 120,000 människor här så känns allt så laid-back. Hundar och en tupp strövar omkring i centrum, ett litet barn tvättade/duschade sig längs en gata. Det är asfalt och grusväg om vartannat och ungefär liknande fordonspark som i gårdagens stad.

17.56 Ett nytt regnoväder har dragit in. Folk har rusat hem och regnet vräker sig mot rutan. Vi kan inte längre se Thailand och flaggorna vid grannbyggnaden hänger som slipsar. Att öppna fönstret är inte att tänka på. Det regnar uppifrån, från sidan och kanske även nerifrån.

När det regnar så regnar det rejält i denna del av världen.

18.31 Regnet har lugnat ner sig men det har inte vår hunger. Vi ska nu vandra ut för att få oss något att äta.

19.16 Knappt hade vi satt oss på restaurangen Sabaidee så kom det en ny skur. Det verkar regna in på de vid borden bredvid. Vi läppjar på landets öl, Beer Lao. Det har inte mycket till beska men är klart gott.

20.03 Jag måste skärpa mig då det gäller hur man behandlar medmänniskor. Servitrisen skulle just servera mig mera öl från Christers flaska. En civiliserad människa hade lugnt låtit henne få veta att det var fel flaska. Allt jag gjorde var att bryskt rycka glaset ur hennes hand. Två trubadurer har börjat spela gitarr och sjunga. God mat, trevlig stämning men jag måste tänka på vad jag gör och säger.

20.48 De första Laosmåltiderna bestod av kryddigt nötkött med grönsaker samt fläsk med ris och grönsaker. Vi drack en 64 centiliters öl vardera och fick för allt betala 50,000 kip eller 34 kronor vardera. Efter att ha betalat gick vi och köpte lite godis. Damen som Christer betalade till tog hjälp av en tjej i tioårsåldern. Hon skötte det världsvant och viftade fram en annan dam för att bistå mig.

21.36 Det är mycket man gör på sommaren som man inte gör annars. Vi har just sett ett program om en laotisk svinfarmare och nu är det något panelprogram med unga människor och en Laoskarta i bakgrunden.

Lugn stadsmiljö i Savannakhet.