Onsdag 1 augusti

Gävles ytterområden, klockan 00.17

Konduktören väcker mig helt i onödan. SJ har under natten lagt om rutten och bestämt sig för att passera Arlanda. Varför? SJ:s vägar äro outgrundliga, för att inte säga helt omöjliga att begripa sig på. Denna gång är SJ:s felnavigering i min favör. Jag behöver inte kliva av i Gävle, vänta där i en och en halv timma för att sedan ta ett nytt tåg till Arlanda. Jag somnar om och tänker inte mer på det.

Arlanda, klockan 05.50

Arlanda närmar sig och jag väcks återigen. Med grus i ögonen är det bara till att glida ner från slafen, hama till sig och kliva av. Arlandas Skycity bjuder på OS. En meningslös beach-volleybollmatch visas vid en illa ihopsnickrad OS-hörna.

Frukost intas på ett dyrt kaffehak vid inrikesterminalen. För 75 spänn serveras en frukost som mättar, inte mig, men säkert någon nyäten femåring. Morgonens tidiga timma ersätts till en mer uthärdlig tidpunkt på dygnet. Kaffet vid frukosten har fått igång blodomloppet. Ögonen känns inte lika blytunga även om en tupplur står högt upp på önskelistan. Köper lite yen, en nässpray och flaska mineralvatten. Checkar in hos Finnairs disk. Den blonda kvinnan som tar emot mitt pass ser finsk ut. Hon lämnar tillbaka passet och undrar om jag inte ska checka in något bagage. Någon tillstymmelse till finskt påbrå hörs inte på hennes stockholmsdialekt. Jag svarar besviket att jag reser lätt, bara handbagage. Hon svara med ett misstänksamt leende. 750 mil med bara handbagage ger respekt, men inte här.

En lång väntan tar sin början. En dyr lunchliknande måltid intas, macka och banan, ruinerad innan man har lämnat landet. Varenda smula intas innan det blir dags att kliva på planet. Det är ett litet plan, bara fyra säten per rad. Jag hamnar bredvid två homosexuella män från Oklahoma som är på väg till Amsterdam. Det är kanske inte närmaste vägen att åka via Finland, men det funkar tydligen. Oklahomamännen visar sig vara trevliga och snacksaliga. Samtal om gayparader, gayäktenskap och benproteser gör att resan till den finska huvudstaden går fort. Det visar sig att homoparet från Oklahoma driver ett företag som säljer diverse mänskliga proteser. Om jag någon gång behöver ett bättre begagnat kroppsdelssubstitut vet jag vem jag ska ringa. Jag nämner inte den svenska modellen som har fri sjukvård vilken inkluderar proteser. Jag lovar att höra av mig.

FINLAND

Helsingfors, klockan 15.38

Helsingfors Vantaa flygplats har inte mycket att erbjuda. Eftersom det enda jag är ute efter är en gate österut bekommer det mig inte nämnvärt. Vantaa känns något slitet och en smula spartansk i sin utformning. Vandringen till gaten är neutral och medioker. Inga synintryck etsar sig fast i minnet. En estet av den känsligare sorten hade antagligen lidit och fått ärr i själen, men en enkel resenär som högaktar funktionalitet och effektivitet gläds åt finnarnas totala ointresse för det sköna i världen. Jag är inte här för att stanna.

Jag är först till gaten men ganska snart fylls det på med japaner i oräkneliga mängder. Innan incheckningen räknar jag till sju personer av nordiskt ursprung. Ombordstigningen går fort och det dröjer inte länge innan jag sitter bekvämt i en flygplansstol. Sätet bredvid mig är tomt. Förutom en övertrevlig japanska är flygvärdinnorna av den finska kärva sorten. Sirpa som serverar midskepps och akteröver är stram men kostar på sig ett leende när hon häller upp ett glas juice. Ingen överdådig trevlighet, bara det minimum av charm som företagspolicyn kräver. Juicen smakar gott och jag gläds åt att slippa det fjäsk och den inställsamhet som en resenär så ofta möts av 10 000 meter upp i luften. Undantaget från den finska strävheten är den japanska flygvärdinnan som med all säkerhet skulle offra sin högra hand i sin mission att skämma bort passagerare.

Lahti, klockan 17.10

Glider förbi Lahti på 6400 meter över havet. Marschhöjden är ännu inte uppnådd och viss turbulens förekommer. Det är inget som påverkar flygvärdinnorna utom naturligtvis den japanska som ber om ursäkt. Hade det varit möjligt hade hon nog slängt sig upp på flygplansnosen för att stabilisera flygfärden. Det är inte möjligt varför turbulensen fortsätter ett tag till.

Sibirien, klockan 22.53

Slickar Sibiriens havsband. Norra Sibirien kan vara rätt angenämt. I alla fall för de som befinner sig på 10 000 meters höjd. Middag serveras med ett vant och professionellt handlag. Inget lismande, bara mat. Sirpa har varit med förr. På menyn står kyckling och pasta tillsammans med en rå laxbit. Inget som mättar nämnvärt, men med tanke på min belägenhet är det ändå till förnöjsamhet. Kollar att kusten är klar bakåt och fäller ned min stol i viloläge. Borde sova med tanke på att klockan snart börjar närma sig midnatt. Men detta torde bli svårt eftersom min kroppsklocka fortfarande är inställd på tidig nordisk sommarkväll. Slumra in är inte att tänka på. Istället går Finnairs nöjessystem varmt långt ovan det karga Sibirien i den ryska sommarnatten.

Torsdag 2 augusti

JAPAN

Tokyo

Inte mycket till sömn över Sibirien, men en mindre frukost över Japanska havet får ordning på tillvaron. Kaffet startar igång de viktigaste kroppsfunktionerna strax innan planet tar japansk mark. Åter möts man av misstänksamhet när jag glider igenom både passkontroll och tull med bara handbagage. Sedvanligt köande, en mindre utfrågning och ett par knarkhundar, sedan klapprar jag omkring på det landområde som i så många år har trampats av japanska sandaler. Efter 27 timmar anländer jag till Japan.

35 miljoner japaner, ett obegripligt språk och ett adressystem som kräver utbildning på universitet gör det inte lätt att hitta i Tokyo. Trots dessa dåliga odds är det tämligen lätt att hitta till hotellet.

Från Narita, flygplatsen, går tågen med fanatisk effektivitet och precision till önskad destination. Jag kliver av vid Shinjuku-tågstation och blir en del av det japanska myllret som våg efter våg sköljer ut över Tokyos gator. Stundtals känns det som om jag har kommit till källan varifrån alla japaner sprids till jordens alla hörn. Här passerar tre och en halv miljoner japaner varje dag. Stationen har 35 plattformer och 200 utgångar. Med den statistiken är det inte svårt att förstå att det inte blir särskilt mycket trängre bara för att jag är där. Visserligen är japaner inte ett av de större människosläkten som moder jord rymmer, och visst är japaner duktiga på att tränga ihop sig, men tre och en halv miljoner blir ändå en ansenlig mängd människor.

Hotellet, Green Plaza Shinjuku (http://www.hgpshinjuku.jp) är uppdelat i olika våningar. Hissen tar mig upp till våning fyra där den manliga delen av människoarten huserar. Kvinnorna får fortsätta en bit upp. Incheckningen öppnar inte förrän på eftermiddagen. Jag lämnar in väskan och ger mig ut i den pulserande storstaden. Den pulserande storstaden är inte så pulserande. Min tillfälliga härbärgering ligger mitt i stadsdelen Shinjuku som är Tokyos nöjesdistrikt. Det råder ett behagligt lugn medan jag ränner runt och gör stan. Staden ligger och sover ruset av sig innan det är dags att bjuda in till förlustelse igen. Inte mycket är öppet men jag hittar en restaurang och pekar mig fram till en beställning. Den oidentifierbara rätten smakar gott och jag tycker mig känna igen flera ingredienser.

Sömnbrist, jetlag och brist på hyggligt kaffe tär på manskroppen. Jag checkar in på hotellet, erhåller en nyckel och en tvådelad pyjamas. Som någon sorts pant eller gisslan är jag tvungen att låsa in mina skor och lämna in nyckeln i receptionen. Barfota är livets melodi för japaner, något jag inte ifrågasätter.

Sovkapsel på Green Plaza Shinjuku

Nej, jag är inte på kirurgen.

Att resa lätt har sina fördelar. Särskilt när man är tvungen att låsa in alla sina tillhörigheter i ett litet skåp. Efter att ha pressat och klämt in de sista persedlarna låser jag skåpet och hamnar i en förvirrad situation. Endast iförd en pyjamas och med en nyckel i handen börjar jag fundera i banor som varför och hur? Till slut tar jag rygg på en japan som verkar säker på stegen.

Två våningar upp finns en spa-anläggning. Inget för karlar men jag uppskattar dock duscharna. Sätter mig på en pall och börjar skrubba mig ren. Runt om mig sitter det ett tiotal japaner och duschar, alla på små pallar med duschmunstycken i högsta hugg. Renlighet är inget en japan tummar på. I mitten av duschetablissemanget finns en liten bassäng där avkopplade japaner sitter tigande och tittar på OS. Självklart gör jag dem sällskap och glider ned i vattnet som inte är varmt. Temperaturen ligger på över 40 grader och känslan av kokt kräfta börjar panikartat infinna sig. Som den man jag är försöker jag hålla god min och låtsas vara intresserad av en pingismatch mellan Japan och Sydkorea. Efter ett tag vänjer sig kroppen och det börjar bli uthärdligt. Jag blir en i gänget, men när jag senare kliver upp skiljer jag mig från mängden med min illröda hud.

Efter tvagning släpar jag min kokta manskropp till hotellets restaurang. Några ströjapaner sitter lugnt och avslappnat och äter framför OS. Mathaket har bara enmansbord som alla är vända mot den gigantiska tv:en som pumpar ut asiatiska OS-prestationer. Maten smakar fint och påminner om en wokgryta. Pinnarna är på bra humör och samarbetar. Det mesta av maten hamnar där den ska hamna och det börjar bli riktigt behagligt igen att vara människa. Trots den tidiga kvällstimman drar jag mig tillbaka till min lilla kapsel, drar igen persiennen och somnar omedelbart.

Fredag 3 augusti

Natten i kapseln blev lång och angenäm. Så angenäm som en natt i ett trångt lådliknande hål kan bli. Hotellet består av flera våningar av holkar där japaner kryper in och knyter sig, billigt och enkelt. Om det var jetlag eller kapselnoja som väckte mig tre på morgonen är höljt i dunkel. Det faktum att jag somnade redan vid sex på kvällen kan också bidragit till att jag låg och vred mig några timmar innan soluppgången. Oavsett orsak somnade jag tillslut om precis när jag beslutat att gå upp och ge mig ut och påbörja mina irrfärder i Tokyo.

Vaknar upp i kapseln utsövd och nyter. Kapseln börjar kännas hemtrevlig trots sin litenhet och spartanska inredning. En TV och en klockradio finns ingjuten i kapselns plastväggar medan en madrass av tunnare modell täcker golvet. För den som inte känner något behov av att räta på ryggkotorna har kapselns tak sitthöjd. Hur trivsamt det än är i kapseln är det dags att lämna plastkokongen och ge sig ut och ta del av det japanska stadslivet.

Morgontoaletten avklaras skyndsamt. Hotellet står för diverse attiraljer som behövs för att en morgontoalett av kvalitativa mått ska kunna utföras. Engångstandborsten med impregnerad tandkräm ger munnen den fräschhet och pigga vigör som kännetecknar en riktigt väl utförd morgontoalett. Rakhyvel och rakskum låter jag vara till aftonens toalettbestyr.

Kapselhotell har sina egna rutiner och hur egensinniga och märkliga de än kan tyckas vara är det bara att följa de japanska incheckningsceremonierna. Varje morgon måste gästerna checka ut för att sedan checka in igen på kvällen. Efter en lyckad utcheckning återser jag nyckeln till mina sandaler. Idag ska de gamla remskorna nötas.

Shinjuku, Tokyo.

Höga hus i Shinjuku.

Shinjuku Gyoen National Garden

Ute påminns jag av den brutala fuktiga värmen som kramar om manskroppen. Solen hjälper till och höjer temperaturen ytterligare. Igår kokad i en bassäng, idag stekt i den betongugn som kallas Tokyo. En flykt ned till ett underjordiskt köpcenter blir den enda utvägen. Jag hittar ett Starbuckscafé i den underjordiska labyrinten av affärer. Med en muffins och en kopp svart kaffe dras riktlinjerna upp för dagen. Högst på agendan står inköp av en mindre väska där den sedvanliga reseutrustningen får plats. Men först ska kaffet ut i blodet.

Tokyo är inte så stort när stadens gatunät nedtecknas i glada färger på en glatt papper. Verkligheten visar sig vara en annan. Det tar mig nästan hela dagen att till fots vandra några centimeter på kartan.Efter den sparsamma frukosteringen är det dags att ta ut bäring mot Ginza, en närliggande stadsdel. Några kvarter senare stöter jag på en väskaffär med ett utbud som varken imponerar eller frustrerar. En glad japan rycker ned väskor på kommando och kommer med inhemska kommentarer som med stor sannolikhet är en blandning mellan fjäsk och smakråd. Eftersom vi inte språkar samma tungomål måste jag fatta ett eget beslut angående mitt inköp. Valet faller på en Indiana Jones-liknande remväska som ledigt men bestämt hänger tryggt på min axel. Artighetsfraser på svenska och japanska utbyts medan sedlar byter ägare. Kort därefter klapprar åter mina remskor mot nya mål.

Snart har jag Shinjuku i ryggen och en grönskande park framför mig. Svetten rinner, solen steker och jag förbannar att jag valt ett resmål på dessa breddgrader. Att det dessutom kostar en slant för att komma in i parken gör varken mig eller humöret en välgärning. Men att gå runt Shinjuku Gyoen National Garden, som parken senare visades sig heta, är inget alternativ för mina remskor. Surt betalar jag för en biljett i en automat, tar min biljett stoppar den i en annan automat som öppnar en spärr och släpper in mig. Spärrvakten tittar lite slött på mig och min Indiana Jones-väska när jag glider in i den frodiga växtligheten. Två avancerade maskiner och en spärrvakt känns lite väl ambitiöst för att få ta del av lite vegetation, men japaner är ett ambitiöst släkte så det är antagligen helt i sin ordning.

Det visar sig att det var väl spenderade yen att besöka parken. Förutom att slippa slita på mina remskor genom en omväg runt parken gav mig den artrika faunan som frodades i parken rikligt med skugga och en tillfällig respit från hettan. Det blir en riktigt skön promenad som till och med skulle kunnat bli riktigt angenäm om det inte vore för dessa förbaskade insekter som sitter någonstans i bladverken och låter som en illa dirigerad orkester, ett oljud utan dess like.

Medan mina remskor för mig genom parken på små grusvägar passerar jag ett kinesiskt tehus, en skolklass och några godisautomater. Inget spektakulärt eller oväntat, bara trivsamma inslag i en typisk japansk park. Innan jag tar sikte på grinden som leder ut ur grönskan tar jag igen mig på en parkbänk. Insekterna lever om men jag har vant mig och tycker att tillvaron trots allt är gemytlig.

Miljöombyte till pulserande storstad går blixtsnabbt och jag färdas åter i ett obegripligt gatusystem. Ett gigantiskt område med arenor uppenbarar sig på min högra sida. Arenor, mindre parkområden och basebollplaner tycks aldrig vilja ta slut. Det är någonstans här som det sakta går upp för mig att Tokyos tunnelbanesystem grävdes fram av en bestämd anledning. På kartan har jag avancerat några centimeter. I verkligheten känns det som att jag och mina remskor har bytt kontinent med den långa vandring som långt ifrån är över.

Lutar huset eller fotografen?

Ett kinesiskt tehus i en japansk park.

Frodig grönska i sommarhettan.

Trots att jag för länge sedan mist både bäring och framtidstro är jag inte vilse. Jag vet bara inte åt vilket håll jag ska föra mina remskor. Efter en stunds övervägande av tveksamma vägval väljer jag att gå söderut och följa Gaienhigashi dori, en större väg som klyver de mindre gatorna i två delar. Vägen med sina alléer av insektsbärande träd har inte samma riktning som mina intentioner, men det är det säkraste vägvalet och en av få vägar som går att identifiera på kartan.

En mur som omgärdar ännu en gigantisk park slår följe med mig på min färd längs Gaienhigashi dori. Inte mycket till sällskap, men bättre än inget. Muren och jag kommer tillslut fram till en större korsning. Det är Aoyama dori som korsar vår väg. Jag tar ny bäring och styr mina remskor österut, en mer korrekt riktning.

Det dröjer inte länge innan jag möts av horder av vitskjortade japaner. Plötsligt finns de överallt, identiska med varandra och myllrande likt myror en varm vårdag. Alla har svarta byxor och vit skjorta, och ett passerkort dinglades runt halsen i ett band av nylon. Det blir än svårare att passa in, att bli en i gänget, att känna gemenskap och samhörighet. Här går jag blek i hyn, ett huvud högre än all andra i ledig kostymering. Ingen av vitskjortorna tar någon notis om utstickaren utan ilar varsamt förbi mig till någon för mig okänd destination. Jag sneglar mot muren som också vikit av österut, en trogen vän.

Mina remskor tycks ha tagit mig till ett affärsdistrikt. Snart dyker det upp en tvärgata som obekymrat löper söderut innehållande restauranger i rikliga mängder. Jag tar farväl av muren och viker in på den södergående gatan vars namn är en väl förseglad hemlighet för oss som tycker att japanska kan vara en smula svårt att tyda. Det är lunchtid vilket mitt mag- och tarmsystem redan har noterat. Något som för övrigt varenda japan inom 5 kilometers radie också har noterat. Gatan är liten och antalet hungrande japaner är stort. Köande vitskjortor pryder restaurangernas entréer medan jag letar efter ett lämpligt ställe att tillfredställa magens kinkiga humör. I restaurangväg finns allt en hungrande japan kan tänkas vilja ha. Allt från ett litet hål i väggen, där glada tillrop hörs när matlådor kursas, till finare restauranger med vita dukar och dyra menyer.

Självgrillning gäller vid denna måltid.

Shinto-portal.

Genom flaggorna.

Svårtolkade meddelanden.

I den rådande hettan känns inte en bento riktigt rätt. Att sitta ute på någon trottoarsten och fumla med pinnar i en matlåda är inget som tilltalar. Ett restaurangbesök som spräcker budgeten för ett stort antal framtida resor känns inte heller riktigt rätt. Tillslut hittar jag en restaurang som tillgodoser krav på både komfort och ekonomi. Jag slår mig ned i ett bås vid ett bord med en gasolgrill i mitten. Språkförbistringen är total men jag lyckas med ett primitivt gestikulerande göra servitören förstådd med att han själv skulle välja ut något ur menyn till mig. Något han också gjorde. En grön svalkande dryck med tveksam smak och doft står på bordet. Tre timmars konstant svettande ger mig inget val än att driva i mig varenda droppe. Vätskan är troligen något örtte som antagligen är både nyttigt och stärkande. Om dessa positiva egenskaper överväger smak och färg är tveksamt. Maten kommer in i en mängd skålar, gasolgrillen tänds och jag får en snabbkurs i hur maten ska tillagas och förtäras. Eftersom min japanska bara omfattar två ord får jag gissa mig till hur denna lunch ska hanteras. Pinnarna är på bra humör och jag lyckas grilla det strimlade köttet utan förkolnande resultat. Vad som finns i skålarna och om det ska grillas eller inte är inget jag ägnar någon tanke åt. Hungern ger mig ingen tid att fundera på dessa ytterst triviala frågor.

En snabb titt på kartan ger dystra besked. Trots ömmande fötter och utslitna remskor har jag inte förflyttats många centimeter. Med ny bäring och nya krafter ger jag mig ut i det japanska myllret. Med rakt östlig riktning når jag snart Sotobori dori, en större farled i asfalt. Utan dessa vägar vore navigation ett hopplöst företag. Trots denna insikt litar jag på min inre kompass och korsar vägen för att slippa omvägar. En bergsknalle är inget som hindrar mina remskor. Väl uppe finner jag mig själv plötsligt framför ett tempel i en tempelgård. Vackert och rofyllt, men religiositet har aldrig varit en lockelse så jag fortsätter min vandring. Ganska snart inser jag idiotin med att lita på min inre kompass. Mest eftersom den med största sannolikhet inte existerar. Efter en sydlig kurs några kilometer återser jag med blandade känslor åter Sotobori dori. Visserligen ett nederlag för mitt lokalsinne men samtidigt en säker biljett till kejsarens palats som ligger i Ginzas utkanter.

Skyskraporna i Ginza syns från kejsarpalatset.

Den blyge kejsarens palats.

Dvärgtallar i den japanska sommargrönskan.

Kejsaren Akihito är en man med integritet. Hans palats är omgärdat av vallgravar, men vid en viss vinkel på en viss plats lyckas jag få ett foto av kåken. Med misströstan i sinnet slår jag mig ned på en bänk i parken som föregår palatsets vallgravar. Parken är stilren till gränsen på tråkig och intetsägande. Mest gräsmatta med några hunsade tallar i dvärgformat. Det är sen eftermiddag och jag är ännu inte framme i Ginza. Ginza är en välmående stadsdel med Tokyos finaste shopping. Här trängs de exklusiva märkena i glamourösa affärer medan de lockar på pengastinna japaner med dåligt omdöme. För en fattig turist med tunn plånbok och remskor har stadsdelen inte mycket att erbjuda. Jag tar min tillflykt till ett bokkafé, beställer en svindyr läsk och bläddrar i mina anteckningar. Den intellektuella hållning som jag försöker inta imponerar inte på de ströjapaner som sitter och sippar på sina dyra kaffedrinkar. De känner antagligen inte till att både Aristoteles och Platon bar remskor, eller också är inte liknelsen lika uppenbar som jag vill tro.

Större delen av Ginza ligger orörd av mina remskor när jag ger upp och tar mig ned i tunnelbanesystemet. Ginza tunnelbanestation är av enklare modell med endast en linje. En ovanlig del av detta komplicerade publika färdsystem. En första anblick på kartan över tunnelbanesystemet ger en antydning om att en utmaning av bibliska dimensioner ligger framför fötterna. Tunnelbanenätet ser ut som ett tillplattat garnnystan som en katt med slemhosta kastat upp. Efter att hittat en karta på engelska känns det en smula bättre samtidigt som jag uppskattar att mitt färgseende är i trim. För här gäller det att följa färgmarkeringar. Färgen för dagen är röd och den ska enligt alla uträkningar ta mig till Shinjuku. Jag stoppar några mynt i en maskin, knappar in min destination och mottager en blygsam papperslapp. Några minuter senare sitter jag i en tunnelbanevagn någonstans under skyskraporna på väg i västlig riktning.

Det som tog mig en dag att gå ovan jord tog 20 minuter under jord i en rusande tunnelbanevagn. På tågstationen i Shinjuku är det rusningstid. Japaner i ansenliga mängder är på väg hem medan jag stretar på mot strömmen. Jag lyckas hitta rätt utgång och återser slutligen ett Shinjuku som har börjat rusta inför ännu en kväll med stora kvantiteter av tveksam underhållning. Jag slinker in på en restaurang som nyss öppnat. Servitörer och kockar möter mig med glada tillrop. Jag är deras första kund och med tanke på den näst intill desperata service som tillhandahålls verkar jag vara sommarens första inkomst. En köttgryteliknande rätt serveras på folie. Hungern driver på pinnarna i ett snabbt tempo och strax är jag mätt och belåten, och åter ute på Shinjukus gator som nu på allvar börjat sin nattliga underhållningsfas.

Det känns hårt att låsa in mina trogna remskor och lämna in nyckeln, men den japanska kapseltraditionen är inget en trött skandinav kan rå på. Föregående kvälls tvagningsrutiner upprepas och snart har jag krupit in i en ny kapsel, identisk med den jag gästade förra natten.

Ginza