Solskygga japanskor går över gatan i Ginza.

Ginza imponerar även på en gammal resräv. Sonys visningscentra tar någon timme att gå igenom. Inte en pryl är till salu, allt är bara uppvisning. En laptop och aircondition blir den största behållningen. Efter en odyssé i digitalt frosseri tumlar jag åter ut på gatan. Sony building ligger i direkt anslutning till en kär gammal vän, Sotobori dori. Sotobori är en av Ginzas större pulsådrar som bara några meter från Sonys digitala palats dundrar rätt in i Harumi dori. Dessa två gator bildar en korsning som till en början ger ett kaotisk intryck där anarki och laglöshet tycks vara ledorden. Självklart har man även lyckats klämt in ett järnvägsspår 10 meter upp i luften. Japans samtliga fordonstyper trängs i samma korsning.

Efter en stunds iakttagande av trafiksituationen börjar jag skönja den japanska ingenjörskonsten när den är som bäst. Inget lämnas åt slumpen. Varje rörelse i denna korsning styrs upp med en effektivitet och precision som skulle få schweiziska urmakare att stänga igen sina butiker i ren uppgivenhet. Det dröjer inte länge innan jag navigerar korsningen som en infödd japan.

Jag följer järnvägen planlöst ett slag innan jag slinker ned i en mindre galleria. Svulten dråsar jag ned på ett lunchhak. I vanlig ordning pekar jag mig fram till en rätt som både mättar och ger smaklökarna en tillfredsställelse som de vid det här laget börjar bli vana vid. Kalla nudlar och något wokliknande är ingen dum lunch. Om det är den japanska energipolitiken eller gamla mattraditioner som har gett japanerna en förkärlek till kall mat går att diskutera. Men gott är det, utan tvivel.

Trots kalla nudlar i magen, inga planer och noll koll på var jag befinner mig ter sig min belägenhet ändå rätt angenäm. Jag vandrar runt lite planlöst tills jag stöter på Harumi dori. Jag låter Harumi föra mig mot floden. Ett vagt minne erinrar mig om att en av världens största fiskmarknader ligger någonstans i anslutning till Harumi.

Fulväder på gång.

Ruffiga hamnkvarter nära fiskmarknaden.

Snart står jag och blickar ut över floden Arakawa, något som senare visade sig vara helt fel. Vattendraget jag beskådade var bara ett biflöde till Arakawa, alternativt en grävd kanal eller kanske något avlångt hamnområde. Det är inte lätt att veta eftersom japanerna gräver, bygger och konstruerar om hela Tokyobukten efter eget tycke och smak.

Fiskmarknaden är stängd sedan tidig morgon. Inget som tär särskilt hårt på humöret eftersom marknaden mest liknar ett enda stort industrikomplex. Marknaden får vara, istället fortsätter jag mitt planlösa vandrande i hamnområdet bland fiskstånd och tung fiskindustri. Ett oväntat inslag i fiskidyllen dyker upp framför mina remskor. Ett litet tempel med några bedjande japaner lockar mitt intresse. En kvinna drar i ett tjockt rep, klappar händer tre gånger och bugar. Funderar under ett kort ögonblick att göra det samma, men slår snabbt bort det religiösa infallet.

När fisklukten retat min näsa tillräckligt länge börjar det bli läge få ordning på tillvaron och planera upp de sista timmarna dagsljus som denna dag har att erbjuda. Jag slår mig ned och bläddrar i min guidebok. En sida med Tokyo Tower uppenbarar sig i mitt knä. Tja, varför inte.

Tunnelbanan och en kort vandring tar mig till Tokyo Tower. Någon gång efter kriget sneglade japanerna på Europa och hämtade inspiration från Paris. Ett torn identiskt med Eiffeltornet var ingen konst för driftiga japaner att bygga. Självklart byggdes den högre än förlagan och för att dölja plagiatet målades skapelsen röd. Bland Tokyos skyskrapor känns tornet lite futtigt, men det hindrar inte mig från att avlägga en visit.

Tokyo Tower, några meter högre än Eiffeltornet.

Utsikt från Tokyo Tower.

En robot umgås med barnen.

Ett hav av vatten bakom ett hav av hus.

Tokyo

Innan själva bestigningen tar jag igen mig på entréplanet med en juice. Värmen börjar ta ut sin rätt på manskroppen. Efter några varv bland souvenirbutiker och turistande japaner köper jag en direktbiljett 150 meter upp i tornet. Trots nedsatt sikt är det en imponerande vy som möter upp. Skyskraporna tar aldrig slut i någon riktning. Jag tar några kort och försöker efter bästa förmåga att täcka upp alla vädersträck med min kamera. Det tar på krafterna, så lyckan blir stor när det äntligen blir en lucka ledig på en bänk. Jag klämmer ned mig bredvid en familj och känner mig som en i gänget. Det är förstås svårt att hänga med i samtalet men trivseln är ändå hög. Språkförbistringen gör att jag lämnar familjens diskussioner och börjar tankfullt studera en robot som glider runt och konverserar med några barn. Varför? För att tekniken finns och för att detta är Japan.

Färden tillbaka till Shinjuku sker på ren rutin i tunnelbanesystemet som numer känns hemtamt och enkelt. Dock stöter jag på patrull på tågstationen där det tar mig 40 minuter att hitta ut till rätt utgång.

Krafterna är på upphällningen när jag återser min kapsel. Samma tvagningprocedur som förra kvällen, dessutom en rejäl tallrik med sushi, sedan åker rullgardinen ned i min kapsel.

Shinjuku nöjesdistrikt.

Tillbaka till kapseln!

Söndag 5 augusti

Jag sitter åter på Starbucks Coffee för frukostering. Kaffet låter sig väl smakas medan den färglösa industrimackan inte ens gör ett försök att utmana smaklökarna. Bredvid mig sitter ett större sällskap av japaner med anteckningsblock, penna och kaffekoppar i pedantisk ordning. Det visar sig att de är på någon form av kaffekurs. Jag försöker vetgirigt suga i mig lite gratiskunskaper men ger snart upp. Trots flera dagar i Japan är min kunskaper i japanska fortfarande blygsamma.

Jag överger det japanska studiesällskapet och sjunker in i mina egna tankar över en karta. Riktlinjer inför dagen behöver dras upp och ett väderstreck måste väljas. Mina blickar fastnar på ett större parkområde, Ueno. Ueno ser ut att vara ett rekreationsområde för stressade japaner som vill fly betongvardagen. Anledningen till mina planer att besöka Ueno är mer diffusa och impulsiva.

Med flera dagars tunnelbaneåkande är inte underjordstrafiken mer svårnavigerad än rulltrappan på Domus. Uenostationen är en av de större i Tokyo men i jämförelse med Shinjuku endast en dvärg. Den är ändstationen för linje orange och Uenoparken ligger i nära anslutning. Detta är förutsättningar som skulle få även en blind utan käpp att hitta.

Det tog slut på pengar.

Ett globalt foto.

Även en panda behöver tandpetare.

Hettan, solen och fukten visar ingen barmhärtighet. Trots detta är parkbesöket angenämt och avslappnat. Borta är skyskrapor och storstadshets. Avslappnade japaner strövar omkring och tycks njuta av sin lediga dag. Parken bjuder på finkultur i form av ett konstmuseum. Jag passar på att kyla ned mig i foajén. Flykten från hettan ger nya krafter och efter att svept i mig en halvliter läsk ger jag mig åter ut i den gemytliga parkmiljön. Med total avsaknad av planer och rikting ges impulsiva beslut stort utrymme. Kanske är det därför jag plötsligt står framför ett gäng kinesiska jättepandor. Uenoparken rymmer mycket, även ett zoo.

Vid lunchtid känns det som att jag är färdig med parken. Jag styr mina remskor tillbaka till Uenostationen som hyser en av Tokyos större marknader. I vanlig ordning har japansk ingenjörskonst briljerat med järnvägsräls i alla tänkbara nivåer. Även här dundrar tågen fram tio meter ovan mark. Under den luftburna järnvägen, som Yamanote Line obekymrat trafikerar, huserar Ameyoko-marknaden.

För den shoppingskygge kan Ameyoko till en början kännas som ett oändligt kaos av försäljningsstånd och ett myller av köpsugna japaner. Marknaden saluför allt från högteknologiska varor till nyfångad fisk. Den effektivitet och ordning som så ofta kännetecknar Japan har inte riktigt slagit igenom på denna marknad. Ändock känns marknadskaoset någorlunda strukturerat. Tillräckligt strukturerat för att jag ska ta mig ut och hitta tillbaka till Uenostationen.

Frukosten från Starbucks är sedan länge ute ur systemet. Näringsintag står högst på att göra-listan. För första gången denna dag har jag en agenda att följa. Uenostationens lunchutbud är begränsat till några enstaka restauranger med köande japaner utanför. Jag ser inget annat alternativ än att sätta mig på en stol utanför Hard Rock Café och invänta min tur. Stolskön går förhållandevis fort fram och snart får jag komma in.

Hard Rock Café är ett Hard Rock Café var än man vänder sig i världen. Jag lotsas till en plats och tilldelas en meny. Priserna är hutlösa men hungern ger mig inget val än att beställa in en rejäl hamburgare och ett stop cola. Colan försvinner snabbt varvid en nytt stop beställs.

Det återstår mycket dagsljus innan det är dags att krypa in i kapseln. Därför ägnar jag lite tid åt kartan som trygg legat och väntat i min remväska. Min position ser gynnsam ut för ett besök i Senseitemplet. Om inget annat av intresse dyker upp på vägen till helgedomen är det tempelbesök som plötsligt står på agendan.

Ameyoko-marknaden.

En marknad som har det mesta.

Det lokala bryggeriet och Sky Tower.

Några tunnelbanestationer senare trampar jag min remskor uppför trappan till en ny stadsdel och nya utmaningar. Gatubilden skiljer sig något från det jag hittills har sett av Tokyos stadsliv. Bilar och folk i aldrig sinande ström förvisso, men här trängs även springande taxivagnar. För en inte alltför liten summa yen går det att åka en vagn som en japan springer iväg med till önskad destination. Något som kan te sig lite märkligt i detta teknikälskande land. Nog kan man tycka att den stackars japanen ändå hade kunna unnat sig en bättre begagnad cykel.

Senseitemplet ligger några kvarter bort och imponerar med sin gudomliga storhet. Turistande japaner köar för att nå fram till någon form av altare för en liten bön. De som inte tar så hårt på vare sig religion eller turistfällor flanerar lojt omkring men låter sig ändå bländas av den religiösa prakt som står till buds.

För den som sov sig igenom historielektionerna på högstadiet kan hakkorsen, som dyker upp lite här var, kännas lite snudd på morbida. Men för oss med utbildning är det inte mer än ett ordinärt inslag i tempelkulturen som förekommer i denna del av världen.

I brist på bättre sysselsättningar slår jag mig ned på en av trapporna som leder upp mot huvudbyggnaden. En turistande japan och hans ettårige son gör mig sällskap och vi småpratar ett slag. Inget av betydelse utväxlas men en trevlig pratstund är alltid stärkande för humöret. En stund senare blir vi alla bortkörda av en tempelvakt som inte gillar att allmänheten slår dank på trappan till det heligaste.

På vägen tillbaka stöter jag på en grupp albino-japaner rejält påpälsade för att skydda sig mot den skarpa solen. Hårt att vara albino på dessa breddgrader, men de tycks trivas. De dyker även upp på McDonalds där jag senare tar min tillflykt för vätskepåfyllning.

Lördagsklädda damer.

Portalen till tempelområdet vid Sensei.

Vandring mot templet.

Sensei-templet.

Helgedomen känns färdig medan jag styr mina remskor mot floden, samma vattendrag som bara ett dygn tidigare beskådat längre väster ut. Väl framme får jag åter bevittna japansk ingenjörskonst när den är som bäst. På andra sidan floden ligger ett ölbryggeri med en gigantisk gyllene tingest på sitt tak. Denna skimrande logga imponerar även på en van gammal öldrickare som mig.

Jag sätter mig ett slag vid floden och funderar kring min egen belägenhet. Vad gör jag härnäst? Floden ger mig en idé. Inga storslagna visioner som kommer ändra världshistoriens gång, men ändock en idé. En liten tanke som åtminstone förändrar min belägenhet till det mer rofyllda slaget. En färjeterminal ligger vid mina fötter och jag bestämmer mig för att via båt förflytta mig västerut. Vart har jag bara en diffus aning om. Vädersträcket bestäms av tidtabellen. Vilken brygga jag angör får någon annan trivial och världslig sak avgöra senare.

Båtturen är angenäm och ger nya perspektiv på staden. En pratvänlig gammal japan slår sig ned vid min sida, tar i hand och språkar en stund. Inte helt oväntat gissar den gamle mannen mitt ursprung till västerländskt. Han skiner upp som en sol när jag berättar att jag är svensk. Han har i sina ungdoms dagar jobbat i Sverige för sitt finansbolag. Han minns särskilt den gången han åkte tåg mellan Karlskoga och Stockholm. Tåget var försenat en timme, en hisnande tidsrymd för en japan som är van att ställa klockan efter tågavgångar.

Den trevlige japanen ger mig några handfasta tips på både kvällsnöje och var jag bör hoppa av flodbåten. Han förespråkar en tur på monorail. Ett modernt pendeltåg som höjer sig många meter ovan mark. Jag behöver bara köpa den billigaste biljetten till närmaste stationen. Sedan sitter jag bara kvar till ändstationen och utan att kliva av tåget åker jag tillbaka igen. En billig sightseeing.

Att åka monorail är inget dumt tilltag. Det tar över en timme att fram och tillbaka genom Tokyos mer moderna områden. Den så ofta nämnda ingenjörskonsten har tydligen fått fritt spelrum då de nya skraporna byggts. Jag passerar fantasirika byggnader som byggts på öar som japanaren själva har byggt. Den flod jag för någon timme sedan seglat korsas via regnbågsbron. Allt medan jag glider runt i de förarlösa tågen börjar jag inse den riktiga njutningen. Detta kostar nästan ingenting.

Efter någon timmes tunnelbaneåkning, traditionsenlig tvagning och rått fiskintag slocknade jag som en klubbad säl.

Flodbåtsäventyr på eftermiddagen.

Måndag 6 augusti

Idag är det arbetsdag för de arbetande. Jag vaknar som vanligt upp utan planer och mening. Kapseln för natten är identisk med de kapslar jag sovit i tidigare. Morgontoaletten liknar gårdagens och Starbucks frukost känns igen från igår. Inget nytt under solen, förutom ett ihärdigt regnande som skruvar ned temperaturen en smula. Utöver remskor och remväska kräver dagen ett paraply.

Paraplyförsäljningen har kommit igång i de flesta gathörn, långt innan jag gnuggat gruset ur ögonen. Trots det finner jag strax ett paraply som passar mina ändamål, att hålla mig någorlunda torr. En snabb titt i guideboken ger mig uppslag för dagen, teknikshopping i Akihabara.

Egentligen är teknikshopping i Tokyo en tämligen omotiverad aktivitet. Visserligen ger mitt skandinaviska pass skattefördelar som trollar bort momsen, men den lilla förtjänsten är inget som märks nämnvärt i plånboken eftersom det mest är betydligt dyrare i Tokyo än i resten av världen. Men teknikshopping är inte bara en jakt på oumbärliga prylar till förträffliga priser. Det är lika mycket en upplevelse, en fritidsaktivitet som ger värden i livet, värden som inte låter sig värderas i pengar.

Regn under teknikshoppingen.

Ännu ett sätt att färdas i Tokyo.

Stadsdelen Akihabara är känt för sina affärer som är till bredden fyllda av det senast inom all teknik. Allt från dioder och kretskort till surfplattor och komplicerad gps-apparatur säljs till hugade japaner. Självklart är detta ett eldorado för den teknikintresserade japanen.

Jag driver runt i affärer och marknader planlöst och okontrollerat. Gata efter gata och våning efter våning. Allsköns teknik i långa rader till priser som förmodligen ligger en bra bit över internethandlarnas, något som inte bekommer de busslaster av japaner som i stadig ström anländer Akihabara. Någonstans ovan de regntyngda molnen står solen som högst när teknikhungern börjar klinga av. Jag låter slumpen styra mina remskor några kvarter innan jag slinker in på ett café. Att ta 50 kr för en kopp kaffe utan påtår är antagligen kriminellt i många länder, men här är det högst ordinärt och inget att yvas över. Jag bläddrar förstrött i guideboken medan jag avnjuter de dyra dropparna.

Innan kaffekoppen töms bestämmer jag mig för att återvända till stadsdelen Asakusa, samma del av Tokyo där Sensei-templet finns att beskåda. Idag är det inga religiösa artefakter som lockar. En turistbyrå har påkallat min uppmärksamhet och i brist på bättre beger jag mig dit för att månne inspireras till nya japanska äventyr.

Turistbyrån ger inte mycket. Jag surfade en stund på deras datorer. Såg till min besvikelse att de västra delarna av Sverige drabbats av en mindre jordbävning. Inga richtertal att skriva om i japansk media, men anmärkningsvärt höga för att skaka om västgötar. Här reser jag runt halva jordklotet till en av världens mest instabila berggrunder utan att bli varse den minsta lilla vibration. Däremot tycks det svenska solida urberget passa på att skaka av sig medan jag är borta. Inte för att vara negativ, men nog är det typiskt.

Sushi till lunch.

Vad har han sett?

På samma gata som turistbyrån är beläget finns en sushibar. Eftersom lunchtid sedan länge är passerad och förbi känns ett besök helt rätt i tiden. Jag sjunker ned vid en bar. Istället för bartendrar och ölkranar består min utsikt av japanska kockar med vassa knivar som snabbt går lös på den råa fisken. Det dröjer inte länge innan jag har en rejäl bricka med diverse fisksorter serverade framför mig. Priset är överkomligt och rätterna delikata. Tillfreds med det mesta letar jag åter fram min guidebok. Vad händer härnäst?

Tunnelbanesystemet är något jag numera behärskar till fullo och tvekar därför inte att besöka ännu en stadsdel. Ikebukuro är känd för sin shopping och även här reser sig skyskraporna mot himlen. Jag avlägger en kort visit och vandrar kort därefter ned i tunnelbanesystemet. Shibuya står närmast på agendan.

Shibuya är stadsdelen som ligger söder om Shinjuku. Shibuyastationen kan gott och väl mäta sig med Shinjuku men lyckas inte riktigt ända fram med endast två och en halv miljon passagerare per dag. Däremot har Shibuyastationen en historia att berätta som inte lämnar någon djurvän oberörd.

Hachiko är den trogna hunden som väntar vid Shibuyastationen på sin husse varje dag. En dag kommer inte husse hem eftersom han strök med i stroke tidigare under dagen, något som Hachiko inte känner till. I nio är står hunden troget och väntar tills han dör 8 mars 1935. Dödsorsaken är inte klarlagt men hjärtmask och tre kycklingspett i magen kan ju ha bidragit till döden.

Djurvänner lät resa en staty av hunden, i gyllene brons. Krigsvänner lät senare smälta ned statyn och inlemma den i det japanska krigsmaskineriet. Efter kriget stöptes dock en staty som fortfarande står kvar.

Snart blir det grönt!

Välanvänd korsning i Shibuya.

Hachiko, en trogen hund.

Trots Shibuyastationens litenhet i jämförelse med Shinjuku myllrar det av japaner som är på väg någonstans. Med ren tur tumlar jag ut mitt framför en av Japans mest kända korsningar, Shibuyakorsningen. Gatukontoret i denna stadsdel har nog haft en del övertidstimmar när korsningen planerades. Men det var det nog värt eftersom korsningen är ett mästerverk i den japanska kommunikationens alla discipliner. Likt arméer står horder av japaner uppställda i varje hörn av gatan redo att gå till anfall. När trafiksignalerna ger tecken stormar alla fram samtidigt åt alla riktningar. Men istället för slagfältets kaos glider japanerna förbi varandra utan friktion och tumult. Alla kommer dit de ska och några minuter senare dundrar trafiken fram som om inget har hänt.

Jag navigerar runt i korsningen, vandrar runt i anslutande shoppinggränder och tar några kort på Hachiko och slår mig med på en bänk som otroligt nog är ledig. Bredvid mig står ett tjugotal japaner i rökruta och trängs. Inte lätt att vara tobaksnjutare i denna stad.

Kvällningen smyger sig på och det börjar bli dags att tänka på refrengen. Shinjukustationen får sista ordet denna dag genom att åter förvirra mig. Jag hittar inte ut. I desperation går jag ut på västsidan med någon grumlig tanke om att gå runt hela stationen. Efter 20 minuter måste jag erkänna mitt misslyckande och åter gå in i stationen. En kvinna som ser min vilsenhet kommer till undsättning. Först tar hon mig för någon annan. Efter att jag övertygat henne om att jag inte är den hon söker lotsar hon mig mot östra utgångarna. Efter en timme är jag äntligen ute på rätt sida. Aldrig har det känts så hemtamt och skönt att återse sin kapsel.

Tisdag 7 augusti

Jag vaknar i min kära kapsel en timme innan hotellets reglemente tvingar mig att checka ut. Innan jag hänger mig åt den rituella morgontoaletten ligger jag och grubblar på de närmaste 24 timmarna. Ska jag lita på den japanska effektiviteten och min navigeringsförmåga och kliva upp tidigt nästa morgon och ta första tåget ut till flygplatsen? För att en sådan operation ska fungera måste allt klaffa, inga irrfärder i Shinjukustationen eller andra missbedömningar. Marginalerna är minimala och utrymmet för misstag är obefintliga. Risken att missa planet är betydande men utan missöden bör allt fungera. Alternativet är att redan ikväll ta mig till flygplatsen.

Jag beslutar mig för att checka ut för sista gången. Lite vemodig lämnar jag in min nyckel och återfår mina remskor. Jag svingar upp min packning på ryggen och beger mig mot stationen. Innan frukost köper jag en biljetten till flygplatsen, låser in packning och slår mig ned en stund och funderar på min situation.

Tillfälligheterna får styra sista dagen i Tokyo. Jag väljer tunnelbanelinje efter favoritfärg och låter någon obestämdbar ingivelse bestämma när jag ska kliva av. Det är med blandade känslor jag återser Ginza.

Centralstationen i Tokyo.

Efter att drivit omkring i kvarteren kring Tokyostationen hittar jag in i ett café. Jag beställer en hutlöst dyr juice och slår mig ned vid ett fönsterbord. Svalkan från airconditioning och drycken är välbehövlig. Den här gången låter jag guideboken vara och tar ett eget beslut. På denna resa har jag rest med flyg, tåg och båt. Något saknas.

Servitrisen försöker vara behjälplig på knackig engelska. Och hon lyckas. Tillslut har jag fått någon så när kolla på riktning och vädersträck för nästa aktivitet.

Vi är tre stycken på rundtursbussen. Jag, en japanska och en amerikanska. Bussen åker runt i maklig takt. Ett angenämt sätt att se Tokyo på. Visserligen är det bara några stadsdelar som hinns med på denna tur, men ändock angenämt.

Efter bussturen knorrar magen. Sista lunchen ger som vanligt smaklökarna ett rus av tillfredsställelse. Jag har sedan länge slutat fundera på vad rätterna består av. Jag konstaterar bara att ännu en utsökt japansk lunch har avnjutits.

Med rundtursbuss runt Tokyo.

Efter lunchen är agendan åter tom. Jag låter mina remskor styra mina steg. Värmen är tryckande men manskroppen har acklimatiserat sig. Tillvaron känns angenäm då jag slinker in på en bakgård där ett kafé, ett torg och en mindre trädgård trivsamt bryter av storstadens stress. Kvarteret visar sig vara Mitsubishis gamla hemvist. Torget visar sig senare heta Marunouchi brick sqaure. Självklart får kaféet ett besök, en Ginger ale beställs in. Drycker låter sig väl smakas medan den gräver djupa hål i plånboken.

Hela kvarteret ägs av Mitsubishi och fungerar numer som ett kulturellt centrum. Jag tar tillfället i akt och insuper lite kulturell spisning den närmaste timmen. Bland annat får jag ta del av konst från Edvard Burn-Jones.

Edvard återföljs av än mer intellektuell stimulans. Några kvarter bort stöter jag på ett kulturhus av det större slaget. Japansk ingenjörskonst har ingått i symbios med japansk konstnärskonst. Resultatet står framför mig, ett gigantiskt folkets hus i form av ett skepp i glas. Jag ägnar den imponerande byggnaden någon timme innan jag slår mig ned på det stora innetorg, som skeppet rymmer, med en dyr jucie i näven. Timmarna börjar rinna iväg men än återstår några timmar dagsljus.

En spindel i parken - Roppongi Hills.

Roppongi Hills är ett kulturcentrum i storformat beläget i stadsdelen Roppongi. Mori towers är dess centrum som rymmer allt en kulturengagerad japan kan drömma om. Tunnelbanan tar mig dit och jag ägnar någon timme åt att driva omkring i Roppongi Hills kulturområde. Imponerande utsikt, suspekt konst, teatrar, biografer och museum tröttar ut även den mest hårdföre kulturkonsumenten. Mörkret börjar smyga sig på och jag känner mig klar med Tokyo. Ett sista tunnelbaneåk och en sista felnavigering på Shinjukus tågstation, sedan bär det iväg mot flygplatsen. Jag kommer dit precis innan Starbucks stänger och hinner köpa något industribakat och en kaffe. En bok, en kopp kaffe och en natt senare sitter jag på på planet mot de skandinaviska breddgraderna.

Natten tillbringas på en bänk läsandes och sörplandes. Vakter och tullpersonal ser till att de tjugotalet personer som valt att tillbringa natten på flygplatsen håller sig på en väl avgränsad yta. När morgonen randas blir det en provisorisk morgontoalett på en av toaletterna. Jag hamar till mig och tar rulltrapporna upp till incheckningen. Den japanska vistelsen är över.