07.18 Vi är kvar i Liberia, Costa Rica. Jag vet inte om vi är så mycket klokare gällande frukosten. Dock vet vi att vi behöver den. Idag ska vi lämna Costa Rica för att besöka ett nytt land. Idag har världen fått ett nytt land. Sydsudan är från och med idag en egen nation.

08.04 En briljant frukostplan kläcktes av Christer. Gå och köp dryck för 5 dollar och använd växeln i colon för att fixa frukost. Detta sket sig. Affären är stängd.

08.41 Vi valde bort de ”färdiga” frukostalternativen och plockade ihop en egen blandning, Gallo Pinto, det vill säga ris och bönor, fruktfat och kaffe. Nu är frågan, har vi räknat rätt gällande valutan?

08.58 Det gick ihop till sist, det blev till och med billigare än beräknat. Nu har vi lite lusgrus kvar. Nu funderar vi över den kommande valutan. Hur ska vi göra, ett totaluttag på 6000 córdoba från bankomat eller en delväxling med US$60.

09.39 Rummet här på Hotel El Bramadero lämnades och kvar i det är det en liten väggspringande ödla. Vi har promenerat den korta sträckan till busstationen och nu rullar bussen ut från busstationen. Bussen mot gränsen stod snällt och väntade på oss när vi kom in på stationsområdet. Det blev ingen väntan, det var bara att kliva ombord. Adios Liberia!

10.46 Vi har varit in i staden La Cruz och släppt av några passagerare. Vi börjar närma oss gränsen.

11.04 Vi är dryga kilometern från gränsstationen Peñas Blancas som utgör gränsen mot Nicaragua. Just nu står vi stilla i vad som verkar vara en lång fordonskö.

11.35 Det lossnade och vi passerade förbi ett hundratal långtradare från hela Centralamerika. Nu är vi ute ur bussen, hoppade förbi några lerpölar och är i en ny kö. Denna gång till utcheckningen från Costa Rica. Det här verkar ta tid. Det är en lång kö. Dessutom steker solen på oss. Jag avvisade först de officiella pengaväxlarna som vandrar runt här. Christer tänkte dock till och kom på att lite lokala pengar nog behövs så nu har vi växlat. Det var klokt tänkt av honom. Växlarna med officiell legitimation hängandes runt halsen vågar vi också lita på.

Christer svettas i den långa kön till utstämplingen ur Costa Rica.

12.20 Vi kom in i det lilla huset, fyllde i våra utreselappar som Christer fick tjata till sig av en polis, vi stämplades ut, de kollade inte ens på utreselapparna, och nu är vi på väg till fots mot nästa gränskoll. Just nu tull-/säkerhetskollas vi vid ett träbord utomhus. Vi får lägga packningen på ett bord och tullarna gör en grovkoll.

12.32 Det är dags för en kö igen. Denna gång för att bli instämplade i Nicaragua. En ung tjej höll i inresekorten och ville ha dricks för att ge oss några. Vi skiter i henne och kör med det kort som Costa Rica-poliserna inte ville ha. Dessutom har vi inga småsedlar att använda som dricks. Det är en tullunion mellan några av länderna här och papperen duger i mer än ett land.

NICARAGUA

12.58 Det köades men till slut blev det vår tur. Vi är instämplade i ett nytt land, Nicaragua. Detta är Christers åttionde land. Inreseavgiften är på hela 12 US-dollar men enligt kvittot har vi betalat 2 dollar. Var tog de andra tio vägen? Nu ska vi hitta en buss som tar oss vidare härifrån.

13.16 Vi står vid en stor öppen yta med försäljare och markerade platser för bussar. Tyvärr lyser bussarna själva med sin frånvaro. En gubbe med en käpp har visat oss en lapp på spanska och bett om att få lite småpengar, nåt vi tyvärr ännu inte har i denna valuta.

13.40 Vi har tänkt illa igen. Vi hade satt oss fel. Nu har vi frågat oss fram via flera olika personer och Christer har fått en del information. Bussarna går tydligen inte från busshållplatserna vid gränskontrollen utan från andra sidan av en av de stora byggnaderna där.

14.02 Nu går det mesta fel. Vi stod tydligen galet igen. Dock fick vi hjälp av trevligt folk. De visade oss ut genom en grind där en liten avgift erlades. Äntligen är vi på rätt ställe och ombord på bussen till Rivas. Vårt misstag låg i att vi trodde att vi lämnat området och där skulle ju bussarna stå. Det är först nyss som vi lämnade gränsområdet.

14.12 Vi pratade lite med en amerikan som var ombord på bussen. Han var minst sagt skeptisk till den höga avgiften vid gränsen. Det är bara att hålla med. Amerikanen verkar rutinerad och reser lätt, han har knappt nån packning alls med sig.

14.25 Vi åker i ännu en ombyggd amerikans skolbuss. Längs vägen har vi bland annat sett Nicaraguasjön, en vulkan och flertalet vindkraftverk. Det var full fart på både bussfärd och bussvärd. Vid varje stopp for han av bussen och fick ombord folk och deras packning innan färden fortsatte.

Cykeltaxi, ett vanligt transportmedel i Rivas.

I vissa få länder har vi råd att bo på de bästa hotellen. Bilden är från hotellet Nicarao Inn.

Gata i Rivas.

15.26 Kaos, kaos, kaos! Vår buss kom fram till Rivas och den grusplan som var busstationen. Alla ville skjutsa oss, taxi till kusten, taxi inom staden, cykeltaxi hit och dit. Christer försökte lokalisera hur vi skulle gå med hjälp av en kompass men vi blev snabbt omringade av tjatande människor. Vi flydde kaoset och gick på känsla bort från busstationen. Till slut kom vi fram till boendet. Vi navigerade mot centrum med hjälp av kyrktornet på katedralen som vi fått syn på. Rumsnumret vi har nu är 6 och hotellets namn är Nicarao Inn (http://www.hotelnicaraoinn.com.ni). Nu ska det duschas. Det var länge sedan vi svettats så mycket, först vid gränsen och sedan under promenaden genom stan. Tjejerna här i receptionen ryggade tillbaka då vi kom infarande här på boendet. Antagligen såg vi helt vilda ut med svetten rinnandes och nåt desperat i blicken.

16.34 Vi har varvat ner och tittat på TV där det visades en reklammusikvideo för socialistpartiet FSLN (sandinisterna) och president Daniel Ortega inför det stundande presidentvalet. Det är en cover-version av den gamla låten "Stand by me" och det går inte att undvika, låten fastnar direkt i skallen.
Lyssna här: Nicaragua Triunfará

16.48 Nu hade vi ett sekundsnabbt strömavbrott eller ryckte hotellets reservaggregat in? Hur är det med bankomater, internetcaféer och restauranger om det inte finns ström? Nu upptäckte vi att luftkonditioneringen stått på +30˚.

16.58 Delmål ett är avklarat. Vi har tagit ut córdoba ur en bankomat. Nu tar vi en bänkrast i Parque Central mitt i centrum. Det mulnar, skymmer. Alldeles intill är stadens stora kyrka Iglesia Parroquial de San Pedro. Nu kommer en glassgubbe cyklandes förbi oss.

Parque Central, Rivas.

Iglesia Parroquial de San Pedro.

Rivas strax före skymningen.

Christer äter middag (men inte pizza) på restaurangen Vila’s Rosti Pizza.

17.52 Det har fotograferats en del här i staden, bland annat den blågula kyrkan Iglesia San Fransisco. Vi vet dessutom var det finns internet och mat. Dryck har köpts på ett apotek, Farmacia Maria Immaculada. Först trodde de som så många förr att vi skulle betala gemensamt. Jag köpte en liten dryck för imorgon och en stor gemensam dryck. Jag fick en handskriven lapp där det stod 45, priset i córdoba. I kronor blir det runt 15 kronor. Dryckerna lämnades på disken och jag och lappen gick till en liten kiosk/bur inne i apoteket. Jag betalade, återvände till disken, lämnade lappen och gick med dryckerna. Skitsmidigt eller hur? Vi har just kommit hem till hotellrummet igen.

19.04 Glada barn hörs från rummet bredvid. Vi är nu på ett matställe vid torget, Vila’s Rosti Pizza. Det blir inte pizza, det blir kött. Båda rätterna kostar lika mycket och då är kött att föredra framför pizza.

20.04 Det var god och mycket mat, kanske det bästa jag ätit hittills på denna resa. Först fick vi en sallad och en liten soppa. Därpå följde gott kött. Mot slutet av måltiden hördes smäktande toner från ett band. Det är ett band med gitarr, dragspel och trumpet.

20.37 Vi har lämnat restaurangen och sitter ute på en parkbänk. Det är mörkt här ute och svårt att se att skriva. Vi kan dock ana och främst höra bandet från restaurangen. De står numera på trottoaren och spelar för fullt.

21.29 Vi är tillbaka i vårt rum och tittar på Canal 4. Det pratas om och med president Daniel Ortega.

Peter i vår flotta hotellkorridor.

Söndag 10 juli

07.13 Strax efter gårdagens sista anteckning blev jag tvärtrött. Inget läsande för mig inte. Under natten vaknade vi båda till på grund av värmen i rummet. Christer fick dock fason på luftkonditioneringen. Nu ska vi omgruppera oss, först här på hotellet och senare inom landet.

08.51 Så har ännu en frukost serverats, konsumerats och avslutats. Det blev pannkakor och lite annat i hotellets matsal. Trivsamt med utsikt mot gatan dessutom. Kaffet kunde dock ha varit bättre eller är jag bortskämd med kaffet i Panamá och Costa Rica?

Peter äter hotellfrukost på Nicarao Inn.

Söndagen är här och Rivas börjar vakna till en ny dag.

09.31 Det är dags att lämna Rivas. Staden har fyllt sin funktion, en plats där vi kan sova, ladda batterierna och få de första intrycken från Nicaragua. Vi checkade ut och började vandra mot busstationen. Vi tänkte först ta en taxi men kände oss pigga och promenadsugna. På vägen dit nappade vi på ett erbjudande om skjuts och nu är vi på väg. Nu stannade vi till vid vägkanten och en kille i grön keps klev in och satte sig. Han är nog bekant med vår chaufför. Detta är nog snarare en svarttaxi fast här vet man aldrig så noga vad som är en taxi och inte.

09.47 Bilturen tog oss förbi en baseballmatch, ut ur Rivas och vi kom fram till den lilla staden San Jorge vid Nicaraguasjöns strand. Här har vi betalat vår chaufför och sedan löst en biljett var för 60 córdoba, runt 20 kronor för färjan vi snart ska åka med. Sjön är verkligen stor.

09.57 Enligt titabellen ska färjan gå 10.00. Det blir nog lite si och så med det. Vi har pratat lite med en tjej av okänt ursprung, möjligen var hon från Australien. Hon behövde hjälp att köpa biljett och vi skickade henne mot biljettkontoret. Tydligen behövdes det inte köpas där, man kan köpa biljett ombord också.

Bussen till Rivas och Managua väntar på färjans ankomst till San Jorge.

Peter väntar på färjan i San Jorge.

Äntligen kommer vår färja!

10.21 Färjan kom till slut och tömde sitt innehåll, turister och diverse fordon. Vår toft/sittplats/bänk är blå. Ryggsäckarna har vi ställt ifrån oss. Nu väntar vi bara på att färjan ska kasta loss. Innan vi steg ombord kördes en motorcykel från Chile av båten. I fjol såg vi en cykel och en cyklist från Chile. Chiles medborgare gillar att röra på sig.

11.03 Det blev senare än jag trodde men nu har vi börjat ännu en sjöresa. Vi stävar fram över vågorna. Nicaraguasjön (Lago de Nicaragua) är Centralamerikas största och Latinamerikas näst största sjö. I sjön finns vulkaniska öar och de enda sötvattenshajarna i världen. Det har funnits planer på att bygga en kanal mellan sjön och landets västkust, vilket skulle ge en vattenväg mellan Atlanten och Stilla havet. Byggandet av Panamákanalen gjorde dock att "Nicaraguakanalen" aldrig byggdes. I denna sjö finns även världens största insjöflotta.

11.42 Varför visas det alltid extremt dåliga actionfilmer när man åker båt? Så är fallet just nu och vi minns att vi utsatts för liknande även under båtresor i Asien, t.ex. i Filippinerna.

12.25 Färjan har nått Moyogalpa, huvudort på ön Ometepe (Isla de Ometepe) som är världens största ö i en insjö. Ute i vattnet simmar en man omkring. När Christer skulle ta kort på honom försvann han under ytan. Han kanske bedriver nån form av fiske? Vi tog våra ryggsäckar, gick iland och gick raskt förbi olika erbjudanden. De accepterade faktiskt våra nej tack utan att tjata. Nu är vi incheckade på vårt förbokade Hotel Ometepetl och rum 5. Vårt hotell ska ha en pool, cool. Ön består av två vulkaner som är sammanfogade av en landtunga vilket ger ön formen av ett timglas. Ometepe är 31 km lång och mellan 5 och 10 km bred och har en area på 276 km².

Ombord på färjan "Ferry Ometepe No 1".

Vi börjar närma oss ön Ometepe med den 1610 meter höga vulkanen Concepción.

13.15 Visst har vårt boende en pool men poolen har tyvärr inget vatten. Hotellet har vi nu lämnat och vi har varit och tagit några fotografier av den lilla staden. Moyogalpa består egentligen bara av en uppförsbacke från hamnen upp till kyrkan och ett antal sidogator. Nu blir det ölunch för oss, spaghetti för Christer och hamburgare med strips för mig. Vi är på restaurangen som hör till boendet Hotelito Ali. En bit bort sitter några personer från USA. Vad är det med amerikaner som måsta prata så högt? De är tio meter bort och jag hör varje ord de säger. Staden verkar ha siesta just nu eller har allmänt söndagsstängt. Det är lugnt och fridfullt överallt.

13.46 Det må hända lite därute i staden men här inne händer det däremot saker. Först kom det en rejäl regnskur som fick fart på personalen. De sprang runt för att rädda all tvätt som de hängt på tork. Då maten kom fick jag en ketchupflaska. Jag fick inte ut någon ketchup. Servitören hjälpte till och ut for det rejält med ketchup och landade på min skjorta. Mannen ursäktade sig och torkade bort ketchupen. Det är nog ingen idé att klaga hos ägaren heller eftersom det nog är samma man som serverade maten. Tidigare hörde vi en man vissla melodin till ”The final countdown”.

14.09 Efter att ha köpt vykort av en tant i en liten souvenirbutik är vi hemma på rummet igen. Vykorten var lite dyra men vem bryr sig?

Peter väntar på maten på Hotelito Ali.

Vår lunchrestaurang hade en vacker tavla som visar Moyogalpa och den aktiva vulkanen Concepción.

Utanför vårt rum på Hotel Ometepetl.

15.18 Svetten lackar på mig. Vi sitter i hotellserveringen och har skrivit våra vykort. Det är en lång dag idag. Jag känner mig slö och insektsbetten på benen och vristerna kliar infernaliskt.

15.42 Vi har varit och handlat på Pulperia Elba. En pulperia är en liten affär som har det mest nödvändiga. En "pulpa" är ju en kärna, det mest viktiga. Det har köpts välbehövlig dryck för nu och sen. Nu tar vi med oss en dryck och går ut och läser utanför vårt rum. I affären prutade en man ner priset för en tomat från 5 till 4 córdoba. Det gäller att hålla i slantarna!

17.00 Drycker har druckits och böcker har lästs. Vi har även försökt fotografera det lokala djurlivet. Det har tagits foton av en kolibri och några insekter.

Moyogalpa

Iglesia Santa Ana, Moyogalpas gula kyrka.

17.32 Vi tittar på fotboll igen. Mexiko har just tagit ledningen med 1-0 över Uruguay i U-17 VM-finalen.

18.49 Giovani Casillas gör 2-0 för Mexiko på tilläggstid. Det lär göra dem till världsmästare för U-17. Grattis!

19.03 Jovisst vann Mexiko. Nu är vi på Chido’s Pizza för middag. Idag har vi beställt pizza. Det gick inte bara att välja sort och storlek utan även om pizzan skulle vara i italiensk eller amerikansk stil.

20.17 En medium italiensk pizza var fullt tillräckligt för att mätta en man. På hemvägen mötte eller såg vi personer från alla åldersgrupper. Det är rätt härligt att alla får vara med. Barnen leker på trottoaren och den äldre generationen övervakar dem från sina gungstolar samtidigt som de ser på TV. Notan från Chido’s är förresten daterad till imorgon, mystiskt.

21.44 Fläkten snurrar fram och åter medan luftkonditioneringen pumpar ut kalluft. På väggen springer myror omkring. Snart är det läggdags men först ska det lyssnas lite på radio. Det är även myror i min säng.

Måndag 11 juli

08.14 Önatten har varit lugn. Sängen har varit myrfri, tror jag i alla fall och sömnen har varit stärkande. Idag är det tänkt att vi ska göra det vi inte gjorde igår. Vi får se vad det är för något.

09.05 Görandet går inte bra. Vi hade tänkt oss att äta frukost. Det hade flera andra också. Det finns inget ledigt bord. Vi gick och satte oss på varsin stol utanför rummet. Då kom vår incheckerska och sa något på spanska. Jag begrep inte ett smack och Christer bara bråkdelar av det hon sa. Nu väntar vi bara på att det ska bli ledigt.

09.23 Det är fortsatt fullsatt. Några sitter och pratar. Vid några bord finns det små whiteboardtavlor. Är det någon kurs/konferens på gång eller? Vi har blivit placerade vid ett litet glasbord och i varsin gungstol. Bordet är inte i själva frukostdelen utan mera enskilt. Vi har beställt amerikansk frukost och svart kaffe.

Vacker tavla vid vårt frukostbord.

Sandinistklotter i Moyogalpa.

09.56 Det serverades pannkakor, färsk frukt och kaffe till frukost. Vid betalningen uppstod ett problem. Det fanns ingen växel. En person skickades ut på stadens gator för att fixa det.

10.20 Det är numera klart och betalt. Nu måste vi komma igång med dagens olika göromål. Det är en del som ska klaras av. Hur ska det gå?

11.20 Nu börjar det flyta på ganska bra. Det gick bra på internetcaféet och vi har inhandlat dryck för den kommande planerade dagsutflykten. Här på hotellet fortsätter mötet, konferensen. På rum 8:s dörr hänger en handskriven lapp om att herrtoaletten är där inne. På en pelare utanför vårt rum hänger en lapp om "auditorium".

11.59 Det har lästs i våra böcker av Jo Nesbø och Ian Rankin. Vi har suttit utanför rummet. Därute har det även lästs på spanska ur en lokal skolbok. Läsaren var av amerikanskt ursprung och läsandet lockade till skratt i hans sällskap som var ett gäng skolbarn som samlats för att göra sina läxor. Amerikanen är en rastlös herre som bor här på hotellet.

12.17 Vi har gått ut för att få oss lunch. Det har beställts två lunchspecialer, en "Chicken Sandwich Deluxe" och en "Spaghetti and Meat Sauce. Vi är på ett ställe som heter American Café som drivs av amerikanen Robert och hans hustru. Båda är i 70-års åldern och riktigt trevliga. Robert gav oss lite tips inför cykelutflykten vi planerar. Det är tydligen viktigt att kontrollera att bromsarna fungerar. Restaurangen som även är ett litet pensionat är i ett stort vitt rum i en vit byggnad. Ute på bron mötte vi en trebent, svart, hund som glatt hälsade på oss. Här inne i rummet ilade en spräcklig katt just iväg.

13.11 Med vår lunch i magen börjar vi nu göra oss redo för resten av dagen. Det är tänkt att vi ska hyra några cyklar och se oss omkring på ön.

Lunch på American Café i Moyogalpa.

Det verkar som att vi får möte.

Information om evakueringsväg vid vulkanutbrott.

13.39 Cyklarna är hyrda för US$4 styck och vi har gett oss av ut ur staden. Vi hyrde cyklarna av en restaurang där en hjälpsam tjej fixade så vi fick cyklarna pumpade och bromsarna kontrollerade. Just nu gör vi ett stopp strax utanför staden för mötande kor.

13.44 Vi har gjort ett nytt kort stopp. Det är inga kor denna gång. Däremot är det en cool vägskylt som fångat vårt intresse. Den är ruterformad, gul och visar evakueringsvägen i händelse av ett vulkanutbrott. Med tanke på att vi är på en ö och har en aktiv vulkan bakom ryggen så känns det som viktig information.

13.54 Så fort vi stannar så attackerar de, myggen. Det är knappt att man hinner fotografera. Vår cykeltur påminner rätt mycket om den vi gjorde på Siquijor i Filippinerna 2006. Vi är även nu på en ö och lokalbefolkningen vinkar när vi susar genom byarna.

14.01 Cyklarna är parkerade. Vi är framme vid udden och badplatsen Punta Jesús Maria. Sista kilometern gick längs en grusväg genom en lummig skog. Det var som en enorm allé hela vägen fram till sjön.

Grusvägen till Punta Jesús Maria.

Peter har nått målet för dagens cykelutflykt.

Christer står vid en skylt som varnar för djupt och farligt vatten.

14.36 Sanden på stranden är gråsvart. Den är en blandning av sand och vulkanaska. Dessutom finns det otaliga snäckskal. Vulkanen Concepción som vi tänkt ta kort på härifrån gömmer sig tyvärr bakom ett moln just nu. Man blir oerhört smutsig av sanden här och det varnas för djupt farligt vatten. Vi hoppar nog över badandet trots allt.

14.52 Vi har vandrat längs udden ut i havet och fotograferat sjön, stranden och udden själv. Det har varit en trevlig utflykt även om badandet fick strykas.

15.05 Det börjar dra ihop sig till regn, så ovanligt! Det är nog bäst att låsa upp cyklarna och söka sig hemöver.

15.15 Vi tog samma väg tillbaka. Det har just nu gjorts ett stopp i hemfärden. Vi söker skydd undan regnet. De skyddande träden har taggiga utväxter i, från barken. Det gick omkring grisar och tuppar nere vid stranden så man får ha koll när man cyklar.

En udde av aska och sand går ut i Nicaraguasjön. I bakgrunden syns vulkanen Concepción
gömd i en molnbank.

Två cyklister på en sjöstrand.

Christer har tagit en paus i cyklandet.

Vulkanen Concepción har tagit av sig sin molnhatt.

16.21 Det höll upp i regnandet och vi bestämde att se lite mera innan vi åkte hem, Det cyklades vidare och till slut valde vi att vända i byn Esquipulas. Det blev en händelserik hemfärd. Vi mötte en argentinare som stod före Christer vid gränspassagen för två dagar sedan, en liten kille hälsade glatt på oss och jag höll på att cykla över en höna. Det vara bra att den klarade sig. Jag hade inte kunnat ersätta den. Jag kan ju inte lägga ägg. Hemma i Moyogalpa återlämnade vi cyklarna och gick och handlade dryck. Nu när vi nyss kommit hem har Christer just märkt att hans solglasögon har gått sönder. Två skruvar och muttrar har släppt, lossnat.

17.18 Det brummar från en passerande buss, en ödla smackar och himlen är skyldigt grå. I övrigt händer det inte så mycket. Visst ja, för två minuter sedan for strömmen all världens väg. Det är mörkt i rummet och ingen luftkonditionering fungerar. Hur allvarigt är avbrottet? Gäller det hotellet, staden eller hela ön? Solglasögonen har rest vidare till världen bortom detta.

18.19 Regnet öser ner där ute och det blixtrar. Strömmen återvände i samma veva som en blixt. Huvudgatan upp genom staden liknar mest en vårbäck. Det är inte utan att vi gör kopplingar till vår vistelse i Saigon för tre år sedan. Vi har utifrån hört ”Save tonight” med Eagle-Eye Cherry. Det är mycket svensk musik här.

Hotel Ometepetl, Moyogalpa.

19.20 Först försvann lyset men TV:n och luftkonditioneringen fortsatte. Rätt snart försvann de med men nu är allt åter. På TV:n står det 0-0 i matchen Argentina - Costa Rica från Copa America.

20.01 Vi lämnade matchen med Argentina i en 1-0-ledning. Efter att ha tittat till några olika ställen satte vi oss på pizzerian Buon Appetito. Pizzabagaren har en stärkt kockmössa och vid bordet bredvid sitter några utlänningar. Stället saknar serveringstillstånd för öl. På vårt fyrkantiga bord står ett mindre, runt bord. Det är där pizzan ska stå. Här som på andra ställen på ön presenteras företagets affärsidé och vision på ett prydligt anslag på väggen.

21.01 Till tonerna av Bee-Gees konsumerades en tolvbitarspizza. Bordsgrannarna var från Spanien, Australien, USA och Lettland. Den lettiske killen liknade Aragorn i Sagan om ringen. Nu är vi åter på vårt rum för att planera morgondagens göromål.

21.33 Nu packar jag inget mer ikväll. Jag gamblar att min nytvättade skjorta torkar till utomhus. Planer för morgondagen är gjorda.

Skyfall utanför vårt hotell.

Tisdag 12 juli

07.02 Strömmen såväl som regnet har kommit och gått under natten. Under natten hämtade jag in min skjorta. Det gick inte så bra att få den torr ute i den friska luften. Nu undrar jag hur det ska gå med frukosten idag och förresten även resten av dagen.

07.19 Jaha, detta börjar ju bra. Nu blev det strömavbrott igen. Nu ser det mörkt ut både i rummet och med kaffe och pannkakor till frukost.

08.29 Strömmen kom tillbaka och vi fick som tur var vår amerikanska frukost. Nu är nästan allt nedpackat och snart drar vi vidare till platser med mer stabil elförsörjning. Vi kommer dock sakna denna ö, en fridfull härlig plats där det känns omöjligt att stressa.

08.45 Några unga män slänger sig, dyker ner i vattnet. Ett motorljud hörs allt starkare. Vi har checkat ut från vårt hotell och gått de 50 meterna till hamnen. Vi inväntar färjan till fastlandet. Nu kom en man förbi och vi fick fylla i en passagerarlista. En skäggig tysk hade skrivit in sig först men vi var nummer två och tre på listan. Lokalbefolkningen samlas och båten tutar.

Färjan har kommit. Det är dags att lämna Ometepe.

09.42 Vi är ombord på färjan. Tillbakafärden över en nästintill spegelblank sjö går bara fint.

10.11 Vi är tillbaka i San Jorge, klev av färjan och lockades genast ombord på en gammal, gul skolbuss. Bussen går till Managua men stannar även i Rivas där vi tänker byta buss. Bussvärden ville att vi skulle åka längre och byta i en annan ort men det känns lite väl oplanerat för oss. Man vill gärna veta var man är och vad man gör. Nu reser vi mot Rivas.

10.38 Den korta sträckan till Rivas gick fort. Bussen stannade inte vid busstationen utan vid ett gathörn mitt i stan någonstans. Vi fick leta oss till busstationen själva. Vi fick genast ett taxierbjudande men vi tackade nej och letade efter vår buss. Ett nytt erbjudande gavs och denna gång nappade vi på det. Det sades att ingen buss till Granada går än på ett tag. Om det är sant eller bluff vet vi ej. Just nu har "taxin" stannat för att tanka.

11.11 Taxin eller vad vi nu ska kalla vår bil blåser förbi det mesta, hästar, kor, människor, bilar och bussen som tog oss till Rivas kördes om. Kanske skulle vi ha suttit kvar på den, eller, vad nu? Är det ett nytt bensinstationsstopp? Ja, och nu rengörs bilrutan.

Vårt rum på Hotel Kekoldi.

Hotel Kekoldi, ett fint hotell i en fin stad.

11.55 Vi höll bra hastighet och nådde fram till vår destination, turiststaden Granada. Taxin stannade vid Parque Central och Christer betalade i amerikanska dollar. Chauffören ogillade den färgglada 20-dollarssedeln. Den hade lite rosa färg i ena kanten och fick bytas ut. Knappt hade vi börjat gå från bilen så stod en kille och gjorde Karibienhälsning mot oss, knytnäve mot knytnäve. Nu är vi i rum 7 på Hotel Kekoldi (http://www.kekoldi.com/granada-e-index.htm). Vid incheckningen fick vi bra information på lysande engelska av en trevlig tjej. Vi är som sagt i Granada, den äldsta koloniala staden på amerikanska fastlandet.

12.52 Rummet är bra och hotellet fräscht och trevligt. På väggen i vårt rum finns en tavla med nåt som ser ut som en missbildad kanin. Nu känner vi oss laddade att bekanta oss med Granada. Det finns som vanligt en hel del som måste göras.

13.47 Är det något vi har gjort i nästan en timme så är det att leta en restaurang. Christer hade sett ut två ställen utifrån guidebokspapperen och ingen av dem stod att finna. Nu har vi till sist hittat och satt oss på Café Isabella Restaurante y Bar.

Vi valde en typisk nicaraguansk lunchtallrik.

14.56 Det var riktigt gott med lokal mat. Bakom oss satt tyvärr några odrägliga amerikaner i pensionsåldern och betedde sig som om de ägde staden. Nu är vi på ett Ticabus-kontor för att ordna med en bussbiljett till en framtida resa, nämligen resan ut ur Nicaragua om en vecka ungefär. Bussbolagets kontor låg i andra änden av staden så vi har fått vandra en del i den stekande solen. Ticabus är ett costaricanskt bussbolag med långfärdsbussar som går genom hela Centralamerika.

15.52 Det gick finfint att köpa bussbiljetterna. Efter det var tanken den att vi skulle köpa oss dryck och gå hem. Detta gick inte lika bra. Det blev en hel del vandrande innan vi fann drycker som var i ett kylskåp i en liten affär, kallt ska det vara. Den snälla tanten där öppnade våra glasflaskor och stack ner ett sugrör i varje. Nu är vi hemma för en kraftsamling i vårt hotellrum.

Christer och en lokalbuss i Granada.

Granada

17.38 Vi har suttit och ölat nicaraguansk god öl och läst deckare i några gungstolar utanför vårt rum. Ibland känns det bra att göra lite. Nu har det tyvärr börjat regna.

18.51 I väntan på uppehåll i regnandet bevakar vi matchen mellan Uruguay och Mexiko i Copa America.

19.30 Nu är det bestämt. Vi trotsar regnet och ger oss ut. Vi behöver mat. Jag kommer att lämna den lilla ryggsäcken och även dagboken på rummet. Det är ytterst sällan som vi skiljs åt men nu ska det ske.

21.04 Efter lite hoppande över pölar och svängande av paraplyer kom vi till restaurangen Nuestro Mundo. Där fick vi kyckling- och fläskköttsrätter. Dessutom frågade John Fogerty ännu en gång om vi sett regnet, "Have you ever seen the rain". Det var då själva den vad han tjatar om det denna sommar. Svaret nu precis som förut är ja, visst har vi sett regn och mycket av det dessutom under dessa veckor.

22.15 Det är tyst och lugnt på hotellet. Vi tittar på en sportsändning. Det ser mörkt ut för vårt gamla hemland Costa Rica att gå vidare i Copa America.

Den vackra Xalteva-kyrkan i Granada.