08.09 Det är söndagmorgon i Matagalpa, Nicaragua. Utanför ringer det i en liten klocka. För tre timmar sedan var det enligt Christer en tuppkonsert. Det var hundratals galningar inblandade i den morgonsymfonin.

09.52 Det hördes fler smällar, explosioner utifrån. Vi vet fortfarande inte vad som ligger bakom det hela. Firas det något och i så fall vad, av vem? Vi checkade ut och fick till slut tag i en taxi till bussterminalen. På radion verkar det vara någon sing-along till Daniel Ortegas/FSLN:s låt, Nicaragua Triunfará. Lyssnare ringer in och får sjunga en stump.

09.56 Vi hittade en buss med destination Managua och har satt oss till rätta. Vår packning fick som tur var plats inne i bussen.

10.13 Inte en dag utan något nytt. Precis som bussen avgick från Matagalpa så steg en välklädd man i skjorta upp från sitt säte. Han predikar just nu med hög röst om Jesus, frälsning, Gud och kyrkan. Ibland väser han, andas in genom tänderna och gråter en skvätt. Han läser ur en bibel från Gideoniterna. Han säger att han själv är protestant men riktar sig även till katolikerna. Han välsignar bussen, passagerarna och önskar oss en säker resa och en bra dag.

11.31 Jesus utsände tystnade och ersattes av Mammons. Flertalet försäljare klev ombord. Nu lastades en säck med inälvor ombord och vi fortsätter genom ett trädrikt landskap.

12.29 Vi har passerat Ciudad Dario och har börjat ana den stora Managua-sjön vid horisonten.

13.38 Bussen stannade i Managua. Den tog oss till den stora stadens östra utkanter, nämligen stationen vid Mercado Mayoreo. En taxi tog oss och tre andra passagerare runt i huvudstaden. Vi fick se mycket längs vägen, som en enbent tiggande man i en plaststol i en rullstol. Mannen ifråga satt mitt i en korsning och hade hörselskydd. Efter att taxi chauffören släppt av de sista av de övriga passagerarna ute i ett bostadsområde har han tagit oss till vårt hotell. Nu är vi incheckade och sitter i rum 12 på Hotel Los Felipe (http://www.hotellosfelipe.com.ni). Vårt hotell ligger i området Barrio Marta Quezada.

Peter njuter av litteratur på Hotel Los Felipe.

Här ska vi bo en natt, rum 12 på hotellet Los Felipe.

15.02 Hotellets pool har svalkat oss och spolat av resdammet. Det är mulet och regnet hänger i luften men än så länge har vi klarat oss från nederbörd. Jag känner mig så slö.

15.15 Vi har studerat en katt som klättrar omkring här inne på hotellområdet. Det finns också en stor välväxt hund här men den verkar det inte vara sån fart på. Den ligger mest och vilar. Som en fortsättning på djurtemat kan nämmnas att hotellet har ett större antal fågelburar med färgglada hyresgäster i.

15.48 Vi har vilat i vårt trånga lilla rum och tittat på sport på TV. Efter 120 mållösa minuter och fyra missade straffar är Brasilien utslagna ur Copa America. Paraguay sätter två av tre straffar och är vidare. Straffar behövdes det också i dam-VM där det varit final idag. Japan vann och är nya världsmästare.

16.38 Vi lämnade rummet för att bekanta oss med omgivningen och hitta mat. Bekantandet gick bara bra. Det gick dock sämre att hitta en affär som sålde något som duger till frukost. Hela området är stendött. Visst, det är söndag, men nåt borde väl kunna ha öppet? Vi har dock hittat Pollo Estrella som är en snabbmatsrestaurang. Här blir det en lättare lunch bestående av friterade kycklingrätter.

17.17 Jag kan inte påstå att vi är proppmätta men vi har fått ny energi och är tillbaka i rummet. Snart börjar andra halvlek i matchen Chile – Venezuela där det står 0-1 just nu.

18.15 Den sista kvartsfinalen är färdigspelad och Venezuela vann. Venezuela var förr den eviga slagpåsen i sydamerikansk fotboll, nästan ett skämt. Nu är de i semifinal!

18.48 Vi är på väg ut igen. Det behövs mer mat, om inte nu så för nattens bussresa. Vi funderar på att fråga i receptionen om närbelägna restauranger.

19.03 Regnet vräker ner därute och smattrar mot hustaken. Detta bekommer oss inte alls. Vi är inomhus på kvartersrestaurangen Doña Pilar. Det var fullt här men ett nytt bord ordnades snabbt. Jag tror bestämt att vi är hemma hos en familj. Det doftar gott från grillen och ett konstigt skrikande ljud hörs. Damen i receptionen nämnde det här stället med nedlåtande ton (det är bara vanlig nicaraguansk mat) och varnade oss för något och nämnde "mochilas". Vad är mochilas?

Barrio Marta Quezada, Managua.

Gatan utanför vårt hotell.

20.07 Kvällens middag var god grillad kyckling. Det var troligast papegojor som tjoade, visslade och pratade spanska. Det var det som var det konstiga ljudet. Vänta nu, papegojor, kyckling. Nä inte kan en papegoja bli så stor, eller? Doña Pilar är en "fritanga". Det innebär att det är en enklare grillrestaurang som oftast bara har en rätt. Det var minst sagt svårt att beställa och betala på restaurangen. Det fanns ingen meny, bara en ung tjej som sprang omkring och snabbt sa nåt på spanska till varje gäst. Vi frågade vad som fanns och tackade ja till allt hon nämnde. Vid betalningen försökte vi betala vid disken men det gick inte. Pengarna skulle till en tant som satt vid ett bord. Vi är nu i rummet och ska till att studera om det kommande landet.

21.37 Nu behöver det sovas. Inte för att vi är jättetrötta men en mycket tidig morgondag stundar. Vi har pratat med säkerhetsvakten som lovat att hotellet har öppet hela natten. "Mochilas" betyder förresten ryggsäckar. Receptionsdamen varnade oss nog för att ficktjuvar skulle ta nåt ur våra små ryggsäckar.

Måndag 18 juli

03.37 Ok, vi har i alla fall lyckats att vakna. Det är kolmörkt ute och vi är trötta och sega. Nu gäller det att få med sig allt.

04.21 Rummet lämnades men hotellgrinden var låst. Christer hittade till slut den vilande vakten sovandes i en bil och vi kom ut. Vi gick den korta sträckan till busstationen och här har vi samt packningen checkats in. Det är mycket folk i farten. En buss ska till Honduras och en till El Salvador. Vi är inne på Ticabus moderna kontor.

04.49 Jag har fått mig en snabbfrukost och Christer har köpt med sig färdkost. Nu sitter vi båda på platserna 17 och 18 på Ticabus-bussen med destination Honduras. Vi ska först ta oss till huvudstaden Tegucigalpa och där ta en paus innan vi reser vidare till San Pedro Sula. Det blir en lång dag och många busstimmar.

I väntsalen tidigt på morgonen.

05.27 Vi rullar genom ett lugnt och öde Managua. Det är fortfarande mörkt.

07.11 De flesta av bussens blå gardiner är fördragna. Det är tyst i bussen och några av passagerarna sover. Vi passerade förut vår gamla hemort León och är just nu i Chinandega.

07.22 Vi har lämnat ifrån oss passen, utreselapp och en US$10-sedel till en man i en skjorta med Ticabus logga på. Han bad om US$8 men fick US$10.

07.36 Nu har en tulldeklaration fyllts i. Det var kanske inte så smart att ta in alla pass först och sen dela ut ett papper där man ska ange passnummer. Nu kan vi dock våra nummer utantill. Man börjar få rutin på det här.

08.36 Det har gjorts ett stopp för bensträckning och blåstömning. Tvärs över vägen är det ett hus som det står Duty Free på. Vi har alltså kommit till gränsen mellan Nicaragua och Honduras. Som vanligt har diverse pengaväxlare och försäljare samlats runt bussen, bland annat en glassförsäljare som förtvivlat plingar i klockan på sin vagn.

En paus vid gränsen.

Hungriga hundar tigger av turister.

Peter sträcker på benen vid gränsen.

09.18 Stoppet tog slut och alla gick till bussdörren. Namn lästes upp från olika ID-kort och pass. Efter uppläst namn så fick man borda bussen men man fick inte tillbaka passet ifråga. Är vi bara utstämplade eller är vi instämplade också? Två polska tjejer har matat och varit snälla mot några rabbar, friströvande hundar. De, tjejerna alltså, blev riktigt arga då en av försäljarna, en kvinna, var dum mot en av de hungriga jyckarna. En av polskorna blev så arg så att hon grät.

HONDURAS

09.29 Bussen åkte över gränsfloden. Den stannade ganska omgående och vi klev ur. Vi har nått resans fjärde land, Honduras. Vi har växlat till oss lite lempira här vid gränsstationen Guasaule.

09.51 Vi sitter på en stenmur i solen och väntar på att få åka vidare med vår buss. Ett fotbollslag från El Salvador, troligen nåt ungdomslandslag har passerat och stämplats in i landet. Några småkillar har lite lojt tjatat om att få pengar. Folk passerar hela tiden. De flesta kommer åkandes med cykeltaxi som går mellan gränsstationerna för en billig peng.

10.10 Bussen rullar nu igen. Vi har fått tillbaka våra pass och i dem är en gul lapp fasthäftad. På lapparna står det av vi är schweizare.

11.52 Landskapet och vyerna som visas upp utanför bussen skiljer sig lite från dem vi sett tidigare under resan. Det jag helst vill se nu är ett matställe. Jag är hungrig. Vi väntar förtvivlat på en matpaus som aldrig verkar komma.

13.41 Bussen och vi är i Tegucigalpa, huvudstad i Honduras. Namnet sägs komma från Nahuatl och betyder "Silverberget" (Taguz Galpan). Nahuatl då, vad är det, jo det är ett aztekiskt språk. Bussen backade ner för en brant backe och stannade vid Ticabus-kontoret. Vi har klivit av, gått in till en kiosk vid kontoret och köpt varsin dryck och smörgås. Inom kort reser vi förhoppningsvis vidare. Ute på gatan står förväntansfulla taxichaufförer och spanar.

Vi fick se lite av Tegucigalpa genom bussfönstret.

14.18 Stoppet vid busskontoret är över och vi har stannat vid en mack. Bussen behöver tankas. Detta är ännu en blixtvisit i en huvudstad. I våras var vi i en hel timme i Podgorica. Denna stad klarades av under timmen.

17.53 Denna evighetsresa är, inte slut. Det är tretton timmar sedan vi klev ombord. Vi åker just nu utför en backe. I fjärran syns berg och mellan dem och vi är det lövskog. Ett motorvägsbygge har sinkat oss och vi kommer säkert fram försenade.

19.30 Det blev mörkt och den sista timmen har vi från bussfönstret förhoppningsfullt spanat efter ljus ute i mörkret. Äntligen är vi framme på den stora busstationen i San Pedro Sula och nu är vi ute ur bussen. Sällan har vi hållit på så länge mellan två orter. Under resan har solen hunnit med att gå både upp och ner. Nu sitter vi i en taxi och väntar på start. Det verkar som om chauffören vill ha fler passagerare än oss innan han tänker åka.

20.13 Två tjejer som vi sett på bussen anslöt till vår taxi. En tjej var från Tyskland men hennes kompis hade oklart ursprung. Chauffören var skeptisk till deras boendeval. Han sa att deras hotell var i ett farligt område för det var prostituerade, narkomaner och homosexuella på gatan utanför stället. Han föreslog ett annat hotell men de ändrade sig inte. Tjejerna släpptes av och chauffören fortsatte muttra över vilket dåligt hotell de valt. Vi åkte vidare till vårt hotell, Hotel Plaza Alicante. Det blev mer hyllat av vår vänlige chaufför som förklarade att det låg i ett bra område med många restauranger i närheten. Här blev vi först incheckade i rum 1 och 11, ett rum var. Christer nämnde att vi bokat ett gemensamt rum. Tjejen i receptionen sa en ny summa och mer dollar sköts till. Hon var ännu inte nöjd men det visade sig att hon räknat fel. Nu är vi istället i rum nummer 2. Jag sitter på min sängkant och Christer står i duschen. Nyss ringde rumstelefonen och det har ju hänt förr. Christer tog det och sa något kort och sen knackade det på dörren. Det var vår incheckerska som kom med en tillbringare med vatten och två glas.

Vårt hotellrum på Hotel Plaza Alicante.

20.56 Hungern river i våra kroppar. Vi sitter nu på Pizza Hut, en av alla restauranger som ligger vid gatan utanför vårt hotell. Christer har beställt spaghetti och jag har beställt pizza. Servitrisen frågade pan pizza eller något som jag inte uppfattade. Jag svarade "scusi", något som passar prima i Italien. Tveksamt om det går hem i Honduras. Det har sagts för och nu sägs det igen, språk är inte min starka sida.

21.41 Det är så här med mat. Det både är och gör gott. Nu är vi hemma i rum 2, som det står på nyckeln eller är det 302 som det står på dörren?

23.18 Det är inte utan att jag är lite trött. Jag skulle tro att lite sömn kommer att göra gott.

Tisdag 19 juli

08.18 Idag är det en månad sedan vi kastade loss. Idag har vi för första gången i våra liv vaknat upp i ett land som börjar på H, Honduras. Nattens sömn har varit god och rummet mycket bra. Priset var bra för den här standarden men vi har denna natt betalat mer än vi gör de flesta nätter på denna resa.

09.18 Dagens frukost serverades och åts vid bord ute i lobbyn. Vi erbjöds också att läsa dagens tidning till frukosten. Nu har en ekonomisk kalkyl gjorts och snart skjuter vi ut på stan en sväng.

10.06 Rummet lämnades och vi sökte oss mot en bankomat. Vi fann snart en vid Supermercado Colinias men den servades just då. Vi fick veta att den skulle vara igång igen om en halvtimme. Vi hade dock nyttan av Supermercadon i alla fall. Vi gick in och köpte färdkost till senare idag. Jakten på bankomaten gick vidare och vi sökte oss till Citibank men vi fann ingen bankomat där heller. Vi gick istället till en Texacomack för att köpa dryck och se, där var den i ett hörn, bankomaten.

Vi hann se en liten del av San Pedro Sula denna stekheta förmiddag.

Hotel Plaza Alicante.

Grundaren till KFC (Kentucky Fried Chicken), överste Sanders, finns på plats i Honduras.

10.19 Nu är vi stärkta med lempiras. Det var en klurig bankomat, in med kort och ta ut det lika fort igen annars snurrar reklam på i evigheter. Efter kortets uttagande var det som vanligt, knappa in PIN-koden som är, nä nä.. det skriver jag inte, och önskad summa.

10.32 Det är mördande hett ute idag, helt klart resans varmaste dag. San Pedro Sula är också känt för sina höga temperaturer. Det är ungefär +35°C.

11.11 Vi checkade ut och lämnade hotellet och fick tag på en taxi som körde oss för 100 lempiras, 35 kronor till bussterminalen i stadens södra utkanter. På vägen ut reflekterade vi över hur rent, fräscht och modernt det ser ut att vara här i San Pedro Sula, en trevlig stad. Enligt uppgift ska den vara hårt drabbad av kriminalitet men vi har inte sett några spår av det. På bussterminalen köpte vi biljetter för 130 lempiras. Knappt hade vi satt oss ner så blev vi hämtade till bussen. Vi åker med bolaget Casasola Express. Nu köar vi till bensinpumpen. Vi vill ge ett stort tack till killarna som pekade ut bolagets kontor på terminalen och till försäljerskan som via walkie-talkie meddelade att vi skulle med.

12.43 Bussen passerade just en bananodling. Bananstockarna hängde i sådana där blåturkosa plastpåsar som vi sett på tidigare resor. Det är riktigt varmt idag, även inne i bussen.

12.54 Det spelas gammal bra musik i bussen och vi sitter och förhör varandra på titlar och artister. Det flyter på riktigt bra och vi är allmänt nöjda med livet.

13.34 Bussen har stannat i La Entrada och det byttes passagerare. Det är dags för en ny bussföreställning. Det är en illa clownsminkad kille med en cerise tygbit runt en grov ståltråd om halsen. Tygbiten verkar dessutom vara stärkt. Killen/clownen pratar med en röst som är grov som sandpapper under det att han fladdrar med ”slipsen”. Det värsta är att han verkar vilja ha betalt för framträdandet också. Det är oklart om han skrämmer eller roar barnen ombord. Ena dagen en predikant, nästa dag en clown. Det händer alltid saker på bussarna i Centralamerika.

Bussar tankas på bussterminalen i San Pedro Sula.

Casasola Express ansvarar för dagens bussresa.

Vackra gröna färger i västra Honduras.

Vacker natur och kuperat landskap i provinsen Copán.

14.14 Det är spektakulära gröna branter på båda sidorna av bussen. Vi slingrar oss framåt och västerut.

15.02 Den långa busstrippen tog till sist slut och vi klev ut. Nu åker vi taxi i form av "tuk-tuk" på de stenbelagda gatorna i den mysiga småstaden Copán Ruinas. Just nu är det tvärstopp framför en backande och blockerande buss från bussbolaget Hedman Alas. Vi hade tänkt promenera till vårt hotell men att få skjuts för några kronor i ett klassiskt fordon lockade oss till slut.

15.21 Vi är incheckade på Hotel Don Udo’s (http://www.donudos.com). Vid incheckningen fick vi ananasjuice med is, gott och uppfriskande! Det blev lite förvirring vid incheckningen men en äldre holländsk herre, Don Udo?, kom runt och sa att allt var Ok med oss. Han verkar ha full koll på vilka som har bokat och vilka som ska bo var och betala när och hur. Dagens rumsnummer är 16, rummet ligger en våning upp och det ligger en liten djurhud på golvet. Nu blir det en dusch först av allt.

Christer njuter på vår uteplats.

De trånga gatorna och de blandade fordonen i Copán Ruinas.

Christer äter middag i eftermiddagssolen på Churrasqueria Momo’s.

16.57 Vi har promenerat omkring i vår pittoreska lilla stad. Det har köpts vykort, souvenir, linne, t-shirt och Christer har köpt en landslagströja till systersonen Anton. Några småkillar försökte sälja en docka till mig samt att växla några dollar till lempiras av kassörskan. De hade ingen framgång. Nu väntar vi på middag på Churrasqueria Momo’s. Åskan mullrar i fjärran. Det verkar behövas regn här, det är torr mark. Vi fick just veta att Christer måste beställa en ny rätt. Den han önskade fanns inte tillgänglig.

18.41 Det var gott med mat. Efter det följde lite internet i en kombinerad frisersalong/internetcafé. Internetcafébesöket avslutades med ett strömavbrott. Innan hemgång var vi in i en liten affär och köpte med oss drycker för att fylla på vätskeförrådet. Bakom disken hängde det en skylt med budskapet, "rökning är självmord, var god och ta livet av dig i en annan lokal".

20.46 Vi har en lugn skön kväll och njuter verkligen av att det är semester. Vi har suttit i loungen/TV-rummet på hotellet och druckit kaffe som serverades till oss på en bricka. Vi har sett Uruguay slå Peru med 2-0 i en av semifinalerna i Copa America.

22.50 Nu laddar vi för sömn och en spännande morgondag.

Den katolska kyrkan i Copán Ruinas.

Maya-indianer säljer souvenirer på gatorna.

Hotel Don Udo´s i Copán Ruinas.

Onsdag 20 juli

09.46 Dagens hotellfrukost var god men knappast bestående. Det är intressant inredning här på hotellet, diverse gamla prylar som Udo hämtat hit från Holland. Bredvid vårt frukostbord stod bl.a. en antik symaskin. Nu ska vi ge oss ut på en intressant dagsutflykt.

10.13 Vi är förberedda på att lämna boendet för att göra några historiska studier.

10.34 Det har gjorts ett stopp i vår vandring mot dagens mål. Vi har promenerat ut ur staden och följt en gångstig längs landsvägen. Vi står nu vid estela 5, stelae 5. Det är en över 2 meter hög, utkarvad stenpelare eller vad jag ska kalla den/det. Ett kungarike grundades i Copán-dalen år 159. Därefter växte Copán till att bli den mest betydelsefulla Mayastaden under 400-talet. Stora monument uppfördes från år 435 och fram till år 822. Vid tiden för spanjorernas erövring av Honduras var platsen sedan länge överväxt med regnskog. De var i stort okända av omvärlden fram till en serie upptäckare besökte området i början av 1800-talet.

Frukost på Hotel Don Udo´s.

Gångstig från staden till ruinerna.

Vi tar del av lite information innan vi går in bland ruinerna.

Dagens utflyktsmål.

10.47 Vi har betalat in oss till den arkeologiska parken här i Copán. Vi har vandrat längs en bred väg kantad av höga träd och sedan passerat en biljettkontrollskur och sedan släppts in på området. En stor ara-papegoja satt vid entrén och sa något på fågelspråk.

11.04 Jag sitter på en vedklabb vid Plaza de las Estelas inne på ruinområdet här i Copán. Det enda som hörs är fåglar, sorl och amerikaner. Här finns stelor (dekorerade stenpelare) från tidigt 700-tal. Vi har alltså kommit till en av mayaindianernas gamla städer. Innan vi kom till den här öppna platsen har vi bekantat oss med några aror (papegojor) i en stor stålbur. Honduras-hettan känns av även idag. Solen steker på rejält ute på de öppna ytorna. Vi har med oss vatten men har vi tillräckligt?

11.25 Vi har tittat på en arkeologs grav och fortsatt titta på diverse byggnader här inne på området. Copán är inte så känt eftersom det finns ännu mäktigare lämningar efter Mayafolket i Guatemala och Mexiko men det här är verkligen en sevärd plats, en upplevelse.

Maya-riket.

Det är många skolbarn bland besökarna i Copán.

Äntligen framme i ruinstaden Copán.

Peter antecknar i historisk miljö.

11.46 Vi har tittat ut över den gamla bollplanen här och samtidigt reflekterat kring de gamla Mayakungarnas underbara namn. Vad sägs om en regentlängd med namn som "Stora solen", "Jaguar-spegel", "Huvudet på jorden", "Mån-jaguar", "18 kaniner", "Rökt snäcka", "Rökt apa" och "Rökt ekorre"?

11.56 Jag sitter och tittar upp mot den hieroglyfiska trappan. I den finns 400 år av Copáns historia inkarvade. Tyvärr blev de satta i fel ordning då trappan restaurerades. Den består av 63 trappsteg och 2200 inskriptioner. Vi har återsett de två polska tjejerna som vi såg på Ticabussen. Det är hundarnas förkämpar. Världen är liten.

12.33 Vi har förflyttat oss till Östra Torget och här har vi funnit det vi så länge har sökt efter, en sittplats med skugga och fläktande vind. Det är verkligen imponerande byggnadsverk här. Träden som skjuter upp ur ruinerna för tankarna till Angkor som vi såg 2008 eller närmare bestämt Ta Prohm. Dessa ruiner har mer gemensamt med Angkor, de är världsarv och därmed UNESCO-listade.

13.00 Det är verkligen mäktigt här. Vi vill bara se mer och mer. Det varma vädret gör dock att vår ork tryter. Vi kan nog inte bli kvar här hur länge som helst även om vi vill det. Vattnet har tagit slut och krafterna tynar. Vi har också funderat på att gå en naturstig i området innan vi återvänder till staden.

Christer på "Plaza de las Estelas".

Bollplanen i Copán.

"Gammal mans huvud", ett av de mest kända monumenten i Copán.

Peter gör allt för att hitta skugga denna heta dag.

13.12 Vi och en skolklass vandrar längs stentrappor ner från ruinområdet och in i skogen. Barnen är på utflykt från grannstaden Santa Rita de Copán och har vita fina skoluniformer.

13.26 Vi lämnade de helt otroliga ruinerna bakom oss, såg mera aror och nu följer vi en naturstig. Hur lång är den, var slutar den och vilka är de fåglar vi hör? Tyvärr är det fler än vi här i skogen. Kvicka myggor som biter snabbt gör oss sällskap.

13.52 Det fanns informationstavlor längs naturstigen som informerade om djurlivet och indianernas gamla seder. Det hördes mest fåglar längs stigen men vi anade också svartgrå pälsiga varelser uppe i lövverket. Om det är apor eller något annat däggdjur är oklart. Innan vi lämnade parkområdet så hördes gråt. Ett litet barn hade ramlat ner i en grop. Barnets vänner stod samlade runt gropen. En vuxen hoppade ner och hämtade upp barnet. Nu är det dags för oss att åka taxi igen, det blir tuk-tuk tillbaka in till Copán Ruinas.

Östra Torget

Christer är på väg ut från ruinerna i Copán

Två vackra röda aror.

Christer undersöker regnskogens innehåll.

14.05 Det gick undan. Vi tog oss i full fart rätt snabbt tillbaka. Christer försökte föreviga färden genom att filma men det blev rätt skakigt. Den trevlige killen som körde oss tog oss ända fram till hotelldörren. Han frågade oss också lite om vad vi tyckte om Copán och Honduras. Alltid uppskattat med folk som kan engelska.

14.59 Det är dags att skriva vykort och äta lunch. Vi är på Carnitas Nia Lola. Det är ett coolt ställe med ett antal registreringsskyltar på väggarna, de flesta är amerikanska och restaurangen ägs också av amerikaner. Servitrisen kan verkligen använda sitt huvud. Hon balanserar beställningarna på det, imponerande!

16.06 Det var gott. Till efterrätt fick vi en halv banan i chokladsås och fyra bitar melon. Dessutom fick vi en godis, karamell var. Efter det har jag köpt en ny dagbok i en bokhandel (boklåda?), denna är snart slut. Vykorten är skickade för 25 lempira styck. Slutligen har det köpts lite dryck. Vi behöver fylla på vätska efter denna varma dag.

17.44 Jag har varit ner till bokhyllan i loungen och bytt till mig en bok. Jag lämnade ifrån mig Jo Nesbøs Frälsaren och bytte till mig Mass av Jack Fuller.

18.17 Det är javadags på Café Yat B’alam. Priset för en kopp är runt 15 lempira, 5 kronor. Det är inte helt fel på pris eller kaffe. Caféet är i bottenvåningen av ett fint litet hotell med samma namn i centrum.

19.57 Jag säger då det, en sådan kväll. Vid internetsurfandet slocknade skärm efter skärm för mig. Slocknade gjorde även allt ljus i staden då vi letade efter en restaurang. Det blev till att vandra i det becksvarta mörkret. Nu är strömmen åter och vi har satt oss på Parrillada Lester. En bit bort talar en dam från USA högt. Man undrar varför amerikaner behöver telefon så högt som de pratar.

Fruktbil i Copán Ruinas.

En objuden gäst.

20.11 En svart hund hoppade just upp på ett bord en bit bort. Den tog glatt för sig av matresterna där. Nu har ännu flera av det högtalande folkslaget satt sig här på restaurangen.

21.11 De högtalande kom med några knepiga beställningar. Det fick inte vara kött, fisk eller ost. Visst kanske inte konstigt i sig men det var ju en grillrestaurang. Varför går man på en restaurang som serverar grillat kött om man ska ha vegetariskt? Nu ska ryggsäckarna packas om. Inköpta presenter ska ju ned och med.

21.30 Det är straffavgörande i matchen Venezuela – Paraguay. Det står 2-3 efter tre straffomgångar. Det är den andra semifinalen i Copa America.

21.33 Dario Verón sätter Paraguays femte straff och det är klart. Med fem av fem straffar i mål är de i final mot Uruguay.

Det har blivit kväll i Copán Ruinas.