06.00 Vi är uppe tidigt här i Mataram och på Crown Hotel. Tänk att snart har hela juli gått! Det har varit en lång månad. Idag inleds en ny fas av vårt resande. Fyrtalet ska delas i två separata par. Patricia och Susan åker åt ett håll, hem till Bandung, och Christer och jag åt ett annat.

06.36 Igår eftermiddag ordnade Patricia så att vi skulle få vår frukost serverad klockan 06.30. Det klockslaget är passerat men ingen frukost är i sikte.

06.40 Patricia kom just runt med beskedet att frukosten tydligen ska vara på gång. Hon har frågat om den flera gånger och fått samma svar varje gång, den är här om fem minuter. Har den glömts bort eller vad? Nu knackar det på dörren.

07.14 Det blev i sanning frukost på sängen. Jag slog dock inte ut allt i min säng utan satt i den och åt min frukost. Det är inget överflöd av stolar i vårt rum. Om en kvart kommer vår transport härifrån.

07.29 ZF 106 står det på taxin som kommit. Darman heter han som kör den. Det låter från Darmans komradio. Vi är på väg mot flygplatsen.

07.58 Resan till den nybyggda Lombok International Airport i Praya gick snabbt och effektivt.

08.16 Nu är vi och vårt bagage redo för att checkas in. Det är svalt och skönt här på flygplatsen.

08.41 Det gick även smidigt att checka in. Nu tar Christer och jag en kaffe var. En bit bort ser jag en Gift Shop. Tänk att i engelsktalande världen vill alla ha a gift och i Sverige vill ingen ha gift.

Tidig frukost på Crown Hotel.

Passagerarna är på väg mot planet som ska ta oss tillbaka till Bali.

09.52 Vi fyra sitter på rad 7, vid vingarna, men inte vid nödutgången. Detta är ett mindre plan från bolaget Wings Air. De har ett samarbete med Lion Air. Helt plötsligt kan en bokning med Lion Air bli en resa med Wings Air. Det är dags att spänna fast och koppla av. Flygplanet är av modellen, ATR 72 500/600.

10.16 Propellrarna snurrare vidare och upp ur molnen höjer sig ett berg/en vulkan på Bali. Just nu läser jag, Pelampung adadi bawah kurst anda. Det vill säga, flytväst finns under sätet.

10.32 Under inflygningen mot Bali fick vi en perfekt vy mot de klippor vid Uluwatu där vi träffade apor och tittade på utsikten för fem dagar sedan. Mycket har hänt sedan dess.

10.45 Vi har ännu en gång landat på Denpasars flygplats, Ngurah Rai International Airport. Information ges på indonesiska och engelska. Oss kvittar det, vi hör inte vad som sägs. Det hela beror på lock för öronen, högt motorljud och/eller klent ljud i högtalarna.

Kort flygresa (Lombok-Bali) med Wings Air.

Vi är på väg att landa på Bali.

Susan och Patricia äter lunch med oss på flygplatsen Ngurah Rai.

Denna flygplats fick många besök av oss den här sommaren.

11.18 Christer och jag följde med damerna ut från ankomstterminalen. Nu sitter vi på restaurangen Bakso Malang och ska äta en enklare lunch. Christers och min ryggsäck kommer, förhoppningsvis, att transfereras till vår senare slutdestination som vi når på eftermiddagen. Jag hoppas att även vi får följa med på samma plan som ryggsäckarna.

12.08 Lunchen är avslutad. Då min beställning tog tid och vi inte vill stressa så lägger vi, ännu en gång, Starbucks-besöket här på is. Christer har hittat en postlåda som vi kan lägga Gili-vykorten i.

13.00 Vi pratade vidare med damerna innan vi alla gick mot inrikesdelen. Utanför den sa vi hej och på återseende, tack för allt och kram. Susan och Patricia ska ta ett annat plan till Bandung senare idag. Nu har Christer och jag passerat två säkerhetskontroller och är vid den gate som det står på boardingkortet. Vår flight har ännu inte kommit upp på displayen. Det sker ombyggnader här på flygplatsen så delar av terminalen var provisoriskt uppbyggd.

13.46 Nu har vi bordat ännu ett flygplan från Wings Air. Detta är av modellen, ATR 72/500. Då vi bordade i aktern såg vi att Christers ryggsäck låg på golvet där. Det höll på att lastas in bagage eller var det ut? Folk kämpar med att få upp sitt handbagage på hyllorna. Går det lika smidigt att få ner det igen?

14.57 Vi flyger österut, har passerat Lombok och är just nu över ön Sumbawa. Planet flög just förbi vulkanen Tambora. År 1815 fick den ett utbrott som begravde byar och människor i aska. Den aska som inte begravde folk spreds i atmosfären och ställde in sommaren året efter. Den totala volymen av allt material som vulkanen slungade ut har beräknats till åtminstone 100 kubikkilometer, men enligt vissa beräkningar kan det vara 150-160 kubikkilometer, vilket gör utbrottet till det största man känner till under historisk tid. Som jämförelse slungade Krakatau vid det enorma utbrottet 1883 upp cirka 20 kubikkilometer aska, lava etc. ut i atmosfären. Utbrottet dödade minst 71 000 personer, varav 11 000 - 12 000 dödades direkt av utbrottet. Dess efterspel kan ha tagit nästan 320 000 människors liv. Utbrottet hördes upp till 2 600 kilometer från Sumbawa och aska från vulkanen föll upp till 1 300 kilometer från vulkanen. Indonesien har sannerligen en tradition av enorma vulkanutbrott.

Vi tittar ner på Flores, den ö vi ska besöka den kommande veckan.

Vi har landat i Maumere.

15.36 Just nu ser vi mest vita moln. Innan molnen passerade vi ön Komodo. Den är inte känd för sina kommoder men väl för sina stora ödlor, Komodo-varanerna. Stämmer flightinformationen så är Flores på inkommande.

15.49 Vi har flugit längs Flores norra kust och börjar närma oss den plats där vi ska få land under fötterna igen.

16.13 Jag och några andra står vid bagagebandet på Frans Sema-flygplatsen i Maumere. Bandet är väl ungefär 5-6 meter långt. Därute finns det folk som väntar på oss som väntar härinne, troligen taxichaufförer.

16.31 Christers ryggsäck kom på bandet och lyftes ner av en fransman. Ryggsäcken hämtades snabbt av sin rätte ägare, Christer. Fransmannen ursäktade sig. Nu får vi skjuts till hotellet. Dessutom får vi information av Hieronymus som kommer från hotellet vi bokat. Han var på flygplatsen för att hitta eventuella nya gäster. Han hälsar oss välkomna och berättar vissa historiska fakta, bland annat att Maumere betyder stor strand och att Flores är portugisiska och betyder blommor.

16.43 Vi är framme vid Hotel Gardena. Den förhandsbokning som vi har här hade herr Hieronymus inte hört talas om. Det finns dock ett dubbelrum med dubbelsäng som vi kan flytta in i. Rummet har nummer 2. Nu funderar vi över morgondagens transport. Blir det privatbil vid 10.00 för 750 000 rupiah (dyrt!) eller allmänt fordon vid 08.00 för 250 000 rupiah?

16.59 Vårt grannrum som verkar outhyrt har två enkelsängar. Vad är på gång egentligen? Varför kan vi inte bo där? Vi tackade ja till transporten vid 08.00 imorgon. Priset vi betalat för rummet är mindre än vad bokningen hävdade. Dessutom ingår frukost, något det inte ska göra enligt samma bokning. Hm, vi finns överhuvudtaget inte registrerade här, priserna är andra än vad som sagt och så det här med frukosten. Är vi på rätt hotell?

17.37 Nu kan vi inte bli kvar i rummet något mer på ett tag. Vi ska ut för att hitta internet, livsmedelsaffär och restaurang.

18.21 Det var fullt inne på Flobamora Net på Jalan Sokarno Hatta, så det blir inget internet ikväll. Det har dock handlats dryck på livsmedelsbutiken Roxy samt tagits skymningsbilder i den lilla staden. Innan vi lämnade hotellet ordnades det efter visst rotande i lådor med ett kvitto på resan i morgon.

Ett gigantiskt träd vid kyrkan i Maumere.

Christer äter en efterlängtad måltid på My Resto i Maumere.

19.15 Bröd för morgondagen, frukostförstärkning/reskost samt kvällstugg ordnades på bagerie My Bread. Därpå följde en vandring i kvällsmörkret. Det letades efter matställen. Var de inte stängda så var det med eller helt utan plaststolar. Det var små skjul helt enkelt. Vart än vi gick så har motorburen ungdom ropat högt, "Hello mister". Små barn har mera lugnt hälsat på oss. Hur fasen ser de oss i mörkret alls? Något annat i mörkret sprang, prasslade till i ett litet dike. Var det en råtta, ödla eller vad? Till slut hittades restaurangen My Resto som ligger snett ovanpå My Bread. Det här behöver vi. Hur kunde vi missa detta tidigare? Det här är precis vad vi behöver.

19.39 Det här var smaskens. Mat är gott. Vi sitter och funderar vad vi ska visa Patricia om och när hon kommer till Sverige.

20.38 Det har lagts upp planer för imorgon. Vi går upp vid halvsju, duschar, äter den frukost vi köpt i afton, förstärker med den som erbjuds, gör oss klara, väntar och avreser.

22.33 En lugn kväll går mot sitt slut. Vätskeförrådet har fyllts på och bakverk har avnjutits. Snart släcks det ner och vår dörr den är låst. På tal om låst, det har varit olika typer av lås på resans dörrar. Kort som bara visats för en optisk läsare, kort i en springa, ”vanlig nyckel”, en platt variant som sticks in horisontellt och så nu en ”gammal” variant med ett sådant där nyckelhål som man kan titta in/ut igenom.

Peter ser på en liten TV i ett litet rum på Hotel Gardena.

Måndag 29 juli

06.48 En enklare dusch och frukost är avklarad för min del. För Christer återstår duschen. Efter det blir det att eventuellt ta del av frukosten som ska ingå här på Hotel Gardena.

07.11 Det blir ingen frukost här, endast en snabb kopp kaffe för min del. Anledningen till detta är att vår bil redan är här. Det är bara att packa och fara. Vilken tur att vi i alla fall åt den egna inköpta frukosten.

07.25 Det blev lite kaffe för min del. Den bestod av 3/5 vatten, 1/5 kaffepulver och 1/5 socker. Detta är inte en tidigare avresa som vi först trodde. Det är bara en tidigare upplockning. Vi sitter på mittensätet i en sjusitsig minibuss. Nu har det precis gjorts stopp för, ja vad vet jag? Det är fullt i bagagedelen. Hur ska de kommandes packning få plats?

07.32 De två frågorna har fått ett svar. Det stannades för att giva plats i bagaget genom att surra fast våra ryggsäckar på taket. På ett berg en bit bort står en Jesusstaty och blickar mot oss.

Christer väntar inne i dagens transportmedel.

07.49 Nu rullar vi vidare. Det är inga fler och inga färre passagerare jämfört med tidigare. Det är inga mindre passagerare heller, det är endast vuxna ombord. Nu säger vi hejdå till killen på kullen. Vi säger också hejdå till Maumere, en stad som fick lite tid av oss men heller inte gav oss så mycket.

08.04 Med en mobil i ena handen, en cigarett i den andra och Dolly Parton i högtalarna har chauffören tagit oss upp till en by. Här har en tjej i rött stigit ombord i bilen. Nu såg Christer en man med bar överkropp och en keps från kroatiska fotbollslandslaget.

08.12 Det har gjorts ett förarbyte. En yngre rökare har promenerat upp från ett hus till landsvägen och rattar och spakar oss nu framåt. Vi har just hört en tyska sjunga en ballad i bilens musikanläggning.

09.05 Ön är korsad från nordkust till sydkust och vi kan åter se havet. Där ute är det ebb som råder. I luften finns en doft av hav och bränt gräs. Vi är i närheten av Paga.

10.07 På vår vidare färd har vi passerat kor, hundar, getter, byar, vackra vyer, en apa och otroligt många kurvor. Nu görs ett kort stopp för vila och mat i den lilla staden Wolowaru. Tjejen som sitter bredvid Christer i bilen har varit illamående/åksjuk på grund av alla kurvor och sitter nu på marken och vilar ut.

10.36 Vår färd går vidare. I brist på hjälm kan man göra som den gamla damen som satt bak på den motorcykel vi just passerade. Hon hade en stor wokpanna på huvudet. Detta var en syn som lockade till skratt och muntra tillrop i bilen.

Vi reser genom den vackra naturen på östra Flores.

Problem längs Transflores Highway.

Vi har tagit rast i Wolowaru.

Bintang Lodge i Moni. Här ska vi bo två nätter.

11.00 Vi är framme i byn Moni. Det var marknad och vägen full med folk. Vi tog oss förbi och är nu på Bintang Lodge (http://www.s358374128.online.de) där vi bokat rum. Då vi vinkade hejdå till chauffören och ressällskapet så gladde vi även en äldre dam på byvägen som glatt vinkade tillbaka till oss. Nu är ryggsäckarna i rummet som förbereds och vi på terrassen med utsikt över byvägen och dalen nedanför. Det vankas nu kaffe.

11.31 Vårt rum är klart. Nu när vi är inne i det ska vi göra oss klara. Det finns en by att se, Moni. Här har vi det rätt bra. Vår adress är Transflores Highway 54 km. 54km från vad? Troligen huvudorten Ende.

13.04 Kläder och kroppar är tvättade. Nu har vi åter satt oss på den stora terrassen. Denna gång är det dags för lunch. Det finns ingen färsk ananas att tillgå så det blir ingen ananaspannkaka. Det börjar bli lite mulet och är faktiskt rätt svalt.

14.52 Tydligen hittades det ananas. Det blev nämligen ananaspannkaka för mig och kyckling och nudlar för Christer. Under lunchen fick vi åter höra den där tyska balladen. Efter det har vi gått till ändarna av vår by, först den västra och sedan den östra. Där har vi förevigat det sköna som finns där. Nu sitter vi utanför rummet och har tittat på en hund som letat mat i en soptunna. Nu fick hunden sällskap av en annan hund. Just det ja, vi har också bokat en utflykt för imorgon.

Moni, Flores.

Landsvägen västerut från Moni.

Två tjejer på väg...någonstans.

Risfält utanför Moni.

Avståndsskylt på indonesiskt vis, 53 kilometer till Ende.

15.21 Det är läsestund på vår uteplats. För tredje gången idag har vi hört den tyska balladen spelas. Är det någon hit? En liten pojke på ett par år har sopat framför grannrummet. Han har även försökt att skaka en matta. Han tillhör nog den yngre generationen av ägarskapet till boendet. Den tyska balladkvinnan sjunger om "Ohne Dich". Enligt min medhavda termometer är det +22.5ºC, en riktig köldknäpp.

17.53 Det har vilats lite. Tidiga morgnar och resor tär på kroppen. Snart är det dags att fylla på med energi.

19.10 Kvällens servitris på restaurangen Chenty var minst sagt ung. Vid beställningen fegade jag ur och vågade inte beställa specialiteten här, Moni Cake. Det är fuktigt och faktiskt nästan kyligt ute ikväll.

20.16 Vår lilla, unga servitris räknade på papper och fingrar innan hon skrev summan. Det betalades och den unga fröken fortsatte räknandet. Vi gav oss ut på en kvällspromenad. Just som vi kom tillbaka till foten av trappan som leder upp längs slänten till vårt boende så blev det strömavbrott. Med lugna kliv sökte vi oss uppöver i mörkret. Vi hade bara precis satt oss utanför rummet då ljuset återvände. Nu ska vi ha lite kvällsfika.

21.34 Nej, nu blir det kväll för min del. En tidig morgon stundar. Christer kommer att läsa vidare och sedan göra sig klar men för mig är det tack och god natt.

Peter i vårt rum på Bintang Lodge.

Även hundar kan vara tjuvar.

Städhjälp?

Tisdag 30 juli

04.01 Allt som hörs därute är syrsor och tuppar. Allt som syns därute är mörker. Anledningen till denna tidiga studie och morgon är den att vi ska på en exkursion, en utflykt. För att få ut det mesta av den bör vi vara på plats vid soluppgången. Nu ska vi unna oss lite bröd och dryck.

04.20 Det känns så konstigt. Dels är det den tidiga timmen, dels det faktum att jag har tagit på mig mina tennisskor. Fram tills nu har det varit sandaler på som gällt. Nu måste vi snart gå.

04.30 Ett orangefärgat fordon, en bemo (mindre minibuss) med en förare i täckjacka och toppluva väntade på oss nere vid landsvägen. Vi är nu på väg i det ruggiga dimmiga regnlika vädret. Det klättras allt mer uppför. Vägen är rejält kurvig.

05.01. Biljetter för oss och våra kameror är lösta vid gränsen till den nationalpark vi ska besöka. Nu stannade vårt fordon på en stor parkering. Det är dags att gå ut och iväg i mörkret. Vi ser i princip ingenting.

05.16 Vi trevar oss fram längs en stig i dimman och mörkret. Det lilla ljus som finns är det vi får från våra mobiltelefoners skärmar. Det regnar lite och gångstigen är lätt kuperad och ojämn.

05.24 Bakom oss kommer människor vandrandes i högre hastighet. Vi hör samtal på franska, tyska och engelska i dimman och mörkret. De flesta av dessa turister är utrustade med ficklampor och/eller guide, därav deras högre tempo.

Äntligen framme och vi ser... ingenting!

Peter skriver om den bistra sanningen. Sjöarna syns inte.

En morgonpigg makak.

Ut ur morgondimman kom de, aporna.

05.41 Nu har vi äntligen hittat fram. Det var en bra väg, trappa på slutet. Vi är vid toppen av Kelimutu, vulkanen. Nu fattas bara mer ljus och mindre dimma för att vi ska få ut något av den långa vandringen hit.

06.02 Det ljusnar allt mer och glada skratt kan höras omkring oss. Det är ännu tjock dimma i dalarna nedanför oss. När och om det lättar får vi alla här se det vi kommit hit för, Tiwu Ato Polo, den förtrollade sjön, Tiwu Nuwa Muri Koo Fai, de unga männen och kvinnornas sjö och Tiwu Ata Mbupu, de gamla människornas sjö. Kelimutu är världsberömd för de färgglada sjöarna som ibland byter färg. Enligt folktron finns förfädernas själar i sjöarna och färgerna ändras beroende på deras känslor.

06.35 Det har ljusnat men dimman, molnen är kvar över sjöarna. Inte så många av dem som kom upp hit för en timme sedan är kvar. Vilket antiklimax, vilket hån. Upp mitt i natten för det här. Nu har jag i alla fall köpt och druckit kaffe här.

06.55 Vi fick inte se de tre sjöarna. Vi fick dock se tiotalet apor, Macaca Fascicularis, de dimhöljda bergens makaker. Detta var alls inte planerat. Det hade setts fram emot sjöarna. Nu är vi på väg neröver igen. Nyss mötte vi ett holländskt par som bor på vårt boende. Christer kände igen henne på parfymen. Inte så lätt att se något i dimmorna.

07.30 På vägen ner till basstationen lyssnade vi till vacker fågelsång och omgavs av nederbörden. Att stå i en tyst skog omgiven av dimma och lyssna på en fantastisk fågelsång var en naturupplevelse som var nästan värd utflykten hit. Nu rullar vi i vår bemo neröver berget hem mot boendet.

En apa undersöker papperskorgarna.

Christer inleder vandringen tillbaka.

Christer bland buskarna på Kelimutu.

En vandring genom en dimmig skog tog oss tillbaka.

08.04 Drömsömn sjunger om religionsförlust. För vår del har vi förlorat drömsömn och vackra vyer. Nu ska vi, fyra timmar efter det att vi klev upp, äta frukost. Regnet hänger i luften och på räcket. Det är för övrigt REM som framför ”Losing my religion”.

08.44 Det var det! Här har vi varit i landet i fem veckor och aldrig har väl vädret varit så illa som just idag. Det är dimma här nere i byn också eller är det moln som kryper ner i dalen. Nu ska vi fundera över morgondagen.

10.31 Vi fortsätter deppa över morgonens magplask. Ska vi ge upp eller prova igen, idag, i morgon eller ett annat år? Vi får se.

10.51 Vi är i vårt rum och ute vräker regnet ner. Vi slapp ju i alla fall detta väder när vi var uppe på berget.

12.11 Vid ett bord sitter tre spanska damer, röker och skrattar. Till vänster om mig går en liten stig. Vi är på Rainbow Café för att äta lunch. Här har vi beställt pasta. Restaurangen ligger i västra delen av Moni, precis där stigen till vattenfallet börjar. Det holländska paret vi mötte i dimman har tidigare checkat ut från Bintang Lodge.

En besviken Peter äter frukost efter den dimmiga upplevelsen på morgonen.

Rainbow Café.

Vattenfallet i Moni.

En kamera på en sten fotograferade två män vid en flod.

Bussmöte i Moni.

13.08 Lunchen avklarades och en ny utflykt är inledd. Vi har gått ner från vägen och till ett vattenfall. Det är inte i klass med Victoriafallen men rofyllt och vackert. Vi nådde fallet via den stig som jag nyss hade till vänster om mig.

13.23 Vi har fotograferat och njutit av naturens ljud här vid vattenfallet. Det börjar bli dags att avsluta denna miniutflykt.

13.33 Fallfriden bröts av några skränande unga män som kommit dit. När de kom så gick vi. Nu är vi hemma igen och jag sitter utanför rummet. Vi har ännu inte fattat alla beslut gällande morgondagens göranden och agerande.

13.46 Ibland händer härliga ting. Vi har här på boendet erbjudits en ny resa upp till sjöarna. Hur det är med kostnad och så vet jag faktiskt inte. Det löser sig. Huvudsaken är att en ny chans uppenbarat sig.

13.54 Here we go again! Vi är åter på väg i den orangea minibussen upp mot basstationen i nationalparken. Inträdes- och kamerabiljetterna har vi kvar och de gäller än. Det är ju samma dag fortfarande. Louis Armstrong sjunger, ”It’s a wonderful world” i bilstereon och vi kan bara hålla med.

Den vackra naturen på berget Kelimutu.

Sjön Tiwu Ata Polo har en fantastiskt blå färg.

Christer vid de fantastiska sjöarna på Kelimutu.

Den långa vägen upp till Kelimutus topp.

14.17 Vi har påbörjat samma vandring som vi gjorde i mörkret imorse. Platsen är bekant men ändå inte. Allt är så annorlunda i dagsljus och klart väder.

14.31 Jag rastar nu i ett litet lusthus. I ett liknande stod vi imorse och tog skydd för regnet. Det går knappt att fatta att vi är tillbaka här redan nu. För lite mer än sju timmar sedan var vi här senast. Det är klart klarare nu. Det kan bli en fantastisk dag trots allt det här.

14.38 Bakom mig, nere i vulkankratern är den vackra sjön Tiwu Ato Polo. Inte är den röd som ett av namnen på den hävdar. Den är snarare blågrön och bredvid den är det en turkos sjö.

15.03 Vi är tillbaka på toppen av trappan och vandringsleden. Dimman över sjöarna är borta och utsikten är otrolig. Detta var värt alla extra steg. Dimvärlden i morse var mäktig i sig men detta är något extra. Färgerna i vattnet tros bero på mineraler. Det intressanta är att sjöarna byter färg ibland. Det går att ana ett stänk av senapsgult på ytan av den turkosa sjön. Att titta på sjöarna känns nästan som att titta ner i färgburkar. Nu ska jag lämna mina byxor i gåva. Ja, inte de jag har på mig utan ett gammalt och slitet par som får stanna här.

15.12 Vi skulle kunna stanna här i timmar. Det är lugnt, fridfullt och utsikten är magnifik. Vi är helt ensamma här, inga apor, inga turister. Vi ser två gestalter på väg hit längre ner på vandringsleden men de är långt borta. vi bör nog ändå vända åter eftersom vi har en man med en bil som väntar på oss.

Vy över dalgångarna norr om Kelimutu.

Den svarta sjön kallas för "de gamla människornas sjö".

Peter i en dimfri miljö på Kelimutu.

15.15 Hej då färgglada sjöar. Nu lämnar vi er igen!

15.41 Åter färdas vi den kurviga vägen ner. Med oss i vårt välbekanta fordon är det en liten pojke. Ja, det är inte han som kör. Han sitter i passagerarsätet.

16.36 Pojken hoppade av i Moni strax innan vårt boende. Väl hemma bokade vi en resa härifrån imorgon klockan 10.00. Därefter betalade vi för den resan, den vi just gjort upp på berget samt för sista natten här. Vi återvände ut i byn för att köpa drycker. När detta var över visade en glad man oss till sin restaurang som han byggt själv. Restaurangen heter Bambu. Vi bokade bord hos honom till 19.00 och lämnade en deposition, förskottsbetalning på 100 000 rupiah så att han kunde köpa ingredienserna.

18.24 Det har lästs i böcker av Stefan Tegenfalk. Inom kort ska vi börja söka oss mot Bambu för kvällens intressanta middag.

19.01 Nu har vi slagit oss ner på Bambu. Det fräser och har sig från köket. Värden har just erbjudit oss två sin specialdryck, Black Lemongrass. De andra fyra gästerna här fick inte samma erbjudande.

20.43 Det har serverats delikat mat och dryck. Vi har fått smakfullt ris, sagolikt god grönsakssoppa med krämig buljong, en blandning av bland annat papaya och bananblommor och slutligen kyckling. Efteråt fick vi friterade kulor med frön. Det sprakar vidare från köket, är det mera på gång. Under måltiden har det varit fullt liv från ställets och grannskapets hundar. Förutom oss har en fransk familj suttit här och ett sällskap med amerikaner och slovener.

21.11 Inget mera kom till oss. Det känns som om vi gjort en god insats idag. Vi har åkt med och ätit hos lokala förmågor. Det har i sanning injicerats pengar i det monetära blodomloppet. Nu ska vi planera för imorgon. Något som är säkert är att vi sover längre än i morse, mycket längre. Vi sover dock inte förbi klockan 10.00 för då ska vi ju åka.

22.24 Det har dryftats minnen från vår universitetstid. Nu är det dock så att vi måste göra något för att kunna få ha sovmorgon. Vi måste faktiskt somna.

Vi blev "värvade" till denna restaurang.

Middagen på Bambu Restaurant.

Onsdag 31 juli

08.27 Det är skönt med en sovmorgon. Vilken tur att vi gjorde vår andra tur till sjöarna igår. Det har nämligen regnat hela natten. Nu håller det upp men det är mulet och säkert ingen bra utsikt. Idag är det julis sista dag. Om en vecka är vi i Dhaka och förbereder oss för en flygning till Doha. Har hemresan börjat redan nu?

09.04 Regnet öser ner, frukosten är beställd och en plan hur vi agerar mellan utcheckning och avfärd är gjord. Det är tur att vi har en egen minibuss och kan ha packningen inne i fordonet. Jag vill inte lägga upp ryggsäcken på ett fordonstak idag.

09.58 Då har vi sagt hejdå och åter satt oss inne i den orangefärgade lilla minibussen. Små boenden har sin charm i att man blir en i gänget, det blir personligt på nåt sätt. Svagheterna ligger i att rummen, bäddarna, handdukarna inte fräschas upp. Stora boenden, hotell har de där fräscha alternativen men där saknas det personliga. Man blir en i mängden. Så vilket är då bäst? Tja det beror på omständigheterna, vad man behöver och vad som finns på aktuell boendeort. Det sitter just nu en fluga på utsidan av sidorutan.

10.12 Chaufförens telefon ringde just. Det var Tobias på Bintang Lodge som ringde. Telefonen lämnades till Christer. Christer fick meddelandet att Tobias funnit en bok som jag hade lämnat kvar i rummet. Det undrades om vi skulle ha den eller inte. Jag meddelade Christer att han kunde säga att de fick behålla boken. Titta, ett klart bevis på det personliga med små boenden. Snacka om att bry sig!

Vi reser från Moni till Ende.

10.40 Jaha, nu klev flugan av. Var den less, tappade den greppet eller bor den helt enkelt här?

10.51 Två tjurkalvar betar gräs och tittar på oss. Chauffören har klivit ut för att kasta lite vatten. Landskapet är vackert och vägen är, som så många gånger förr här på bergiga Flores, kurvig!

11.29 Dagsresans ände är nära. Vi reser genom byar med små enplanshus. Utanför några av husen kan vi se gravar. Jag undviker dock att ta kort på dessa. Jag vill visa respekt för dem som vilar där och även för deras anhöriga.

11.55 Transporten stannade framför Al-Hidayah Guesthouse i Ende. Här gick vi först till rum 7 för att fråga om rum. I rum 7 var nämligen receptionen. Därefter gick vi till rum 2. Där fanns endast en dubbelsäng. Vi bytte till rum 5 som erbjöd två enkelsängar. Där fanns dock ingen dusch. Nu är vi, efter att ha betalat, tillbaka i rum 2. Här saknas handdukar och för att titta på TV så måste vi uppge en fyrsiffrig kod.

Al-Hidayah Guesthouse, Ende.

12.22 Nu kan vi titta på TV. Vilken koden är kan jag inte uppge. En anledning är den att koden är hemlig. Den andra anledningen är den att jag helt enkelt inte vet den. Hon i receptionen kom runt och tryckte in den utan att vi såg vad hon knappade in. Några handdukar finns tyvärr inte här. Alla är på tvätt. Antal gäster här är nog blygsamt när man gör en sån sak.

12.26 Vi vet inget om vem som äger detta boende men mycket känns arabiskt här. Kvinnan som checkade in oss såg inte indonesisk ut och hon var klädd i muslimsk huvudduk. På TV:n vimlar det av kanaler från Libanon och andra delar av Mellanöstern.

12.43 Det har gjorts upp ekonomiska planer. Nu vet vi, tror vi, hur mycket vi ska ta ut. Det finns även planer på vad vi ska göra idag. Det vi vet är att vi ska stadsvandra. Det var inte igår vi var i en riktig stad.

12.58 Vi har gått några gator närmare centrum och är på turistinformationen för att höra oss för om transport till Bajawa imorgon. Det verkar finnas en bussterminal som det går bussar ifrån under morgonen. Det är bra att veta.

13.34 Efter att ha köpt dryck och bröd av en glad tant i en kiosk är vi nu på restaurangen bredvid boendet. Den heter, RM Salyo, RM är förkortning för Rumah Makan, "hus där man äter". Här har vi genom en del frågande pekat ut vår lunch från den lilla buffén.

Ende

Peter lunchar hos RM Salyo.

13.57 Det var gott, billigt och till viss del även mättande. Nu är vi tillbaka i ännu en ort där barnen hälsar oss med ”Hello Mister”. De unga och medelålders frågar oss istället ”Where are you going?” Det är nästan så att jag saknar det hemmavid, en värld där folk mest bryr sig om sig själva och är rädda för att tilltala någon de inte känner.

15.07 Efter en stunds svalkande i rummet är vi nu på ett internetcafé. Aporna i dimman, var precis som aporna vi sett tidigare i år makaker, nämligen krabbmakaker.

15.51 Efter nätvandring blev det stadsvandring. Vi passerade en moské som kan heta, kallas, Darul Yaqin. En yngling undrade om vi ville ha skjuts till flygplatsen. Varför ska vi dit? Det enda som vi bar omkring på var de små ryggsäckarna. En liten pojke tittade på oss och tjoade glatt ”tourist”. Vi handlade bröd och dryck för framtiden på Toko Sinar Surya och såg getter flanera på stan innan vi rundade fotbollsplanen och gick hem. Det går omkring en insekt inne i förpackningen som omger Christers inköpta bröd. Tråkigt för den.

16.31 Efter en skön dusch och tvätt av dagens använda kläder ska jag nu göra Christer sällskap på uteplatsen. Det är dags att åter försvinna in i den litterära världen en stund. Det är små stunder som denna som gör att semesterkänslan infinner sig. Den är inte alltid där under hektiska transportdagar.

Christer vandrar genom Ende.

Sinar Surya hade det vi behövde.

Getter liksom människor vandrade på stadens gator.

En grubblande man vandrar på Jalan Soekarno.

19.09 Malariatabletterna tas med ut. Det har blivit dags för middag här i Ende. En del som bor här har nog redan ätit och andra väntar nog ett tag till.

19.30 Nu har vi väntat och vandrat klart. Vi testade först att gå till ett finare hotell men deras restaurang var stängd. Nu är vi iställe på Rumah Makan Istana Bambu Restaurant. För andra kvällen i rad äter vi på en restaurang med bambu i namnet. Här har vi just skrivit ner våra beställningar på ett papper. Juice markiza, passionsfruktjuice, översätts på engelska i menyn till, poison (gift). Stället är en kombinerad restaurang och frisörsalong.

20.30 Det där med kombinerad restaurang och frisörsalong, förvisso i separata rum, har sina avigsidor. Det var ett hårstrå i mitt ris. På hemvägen försökte vi att ta ut pengar från några bankomater. Det gick inte alls. Vid en av bankomaterna stod en man länge. Han tittade på displayen, hukade sig ner och tittade ännu mer. Nu är vi hemma och ska planera och ladda inför i morgon.

22.58 Inget berg och inga dalar idag men en ny boendeort som erbjöd husrum, måltider och inget bankomatuttag. Detta är dagen i komprimerad form. Allt som återstår är att krypa ner under täcket.

Istana Bambu Restaurant, Ende.