Kapitel 1 - Den förlorade generationen

Jag kliver på tåget i Östersund, vinkar av de nära och kära och påbörjar tusenmilafärden söderut. Tåget är nästan fullt. Det är fler som ska resa söderut, även om de flesta inte ska längre söderut än Bräcke så får det nog räknas som en resa, eller i alla fall en förflyttning av något slag.

Efter några timmar rullar loket med vagnar och allt in på perrongen i Sundsvall, resans första stopp. Dags för trippens första näringsintag som intas på Max. Ett väl dokumenterat och känt faktum är att resa tar på krafterna. Svulten köar jag mig till kassan och beställer in den största hamburgaren de har. Pubertetsynglet som tar emot beställningen får något säreget i blicken. I hans ögon stiger jag i status och medan han slår in min beställning i kassaapparaten nickar han imponerande mot mig. En rejäl karl beställer en rejäl hamburgare. Naturligtvis är han inte van sådant. Det här är den förlorade generationens stamställe. Pubertetynglet serverar som mest en strips och en latte medium i vanliga fall. Klart han blev imponerad.

Vid en grön vägg i Sundsvall.

Färden fortsätter mot nästa stopp, Gävle. Storhamburgaren verkar fortfarande så något näringsintag är det inte frågan om. Jag hoppar istället på nästa tåg som har siktet inställt på huvudstaden. Jag siktar dock lite lägre och hoppas på en fullträff på Arlanda.

Vid en röd vägg i Gävle.

Måndag 20 juli

Kapitel 2 - En desperat grovarbetare

Dygnet är inte mer än 30 minuter gammalt då Gävletåget smyger sig in under Arlanda. Med grus i ögonen och skåpet på ryggen åker jag rulltrappan upp till flygplanen. Arlanda vilar och ett angenämt lugn råder. Ute är det natt och mitt plan går inte förrän tidig morgon. Jag inväntar arlan framför en dator, surfar lite slött och funderar över tillvaron.

En äldre grovarbetare dyker upp med blåställ och reflexväst. Han behärskar inte ettor och nollor så han ber mig om hjälp. Grovarbetaren visar sig vara chaufför och behöver en biljett till Danmark. En av hans kollegor har brutit båda benen när han hoppade av flaket. Idiotiskt tyckte grovarbetaren som var tvungen att rycka ut. Jag lyckades hitta en billig biljett till Kastrup, 700 spänn med Norwegian. Grovarbetaren skiner upp, lyckan ler sitt allra största leende mot honom bara för att spotta honom i ansiktet en stund senare. Karln saknade kreditkort, vilket omöjliggjorde ett köp av biljetten.

Självklart har inte Norwegian någon disk på Arlanda så grovarbetaren tvingas köpa en biljett av SAS för 3500 spänn. Fast han tog det med jämnmod. Han hade varit med förr, kört sprängmedel genom hela Stockholm, flugit till någon terrorstat i Mellanöstern och kört hem en kapad tradare med en avrättad kollega. Hårda bud!

Solen stiger upp, liksom mitt plan. Vid incheckningen visar man vem som har rutin. Jag checkar in via nätet och kan glatt gå förbi incheckningskön. Den outbildade pöbeln agerar som en flock gnuer och tar rygg på mig. De arma satarna är tydligen inte läskunniga och stoppas.

NEDERLÄNDERNA

Helt enligt planerna landar jag på Schiphol utanför Amsterdam. Dagens första rejäla vandring tar sin början. Jag går och går och går, passerar passkontroll och går och går och går. Utan pass och karta kommer jag fram till rätt gate. Kärran som ska transportera mig söderut är stor men inte vräkig. Det visar sig att jag fått en riktig bra plats, längst fram vid en vägg. En ung amerikanska sitter vid min sida. Hon verkar spröd och oerfaren som en frostskadad nyponknopp, en helt felaktig bedömning av mig. Min resa verkar genast glättig och amatörmässig i jämförelse med hennes. Hon hade just åkt 8 timmar från staterna, satt sig på ett plan till Sydafrika som enligt piloten tar 11 timmar, efter den lilla turen blir det ännu ett plan till Botswana för att sedan sätta sig i en bil i 6 timmar. Det hjälpte föga att jag beklagade mig att jag varit tvungen att byta tåg i Gävle.

Som vanligt vid längre resor blir man matad som gödgris. Försöka sig på liten tupplur är förgäves då jag ständigt störs av utfodringen som aldrig tycks ta slut. Utanför mitt fönster passerar Afrika med sina öknar och djungler.

SYDAFRIKA

Mörkret har sänkt sig över den afrikanska kontinenten när jag slutligen landar. Amerikanskan är vid gott mod. Hon har ju bara en nätt liten flygtripp till Botswana och 6 timmars bilfärd kvar, nästan hemma med andra ord. Hon bjuder på ett tuggummi. Jag tackar, drar på mig lilleman och lämnar planet.

Jag kommer fram först till passkontrollen, får några frågor, inget märkvärdigt, rätt lätta frågor, behöver inte slå upp svaren i någon bok. Passkontrollören verkar nöjd och släpper in mig i sitt land. Jag kommer även fram först till bagageutlämningen där min väska redan snurrat fram. Jag greppar min svarta bag, rättar till lilleman och klapprar ut på den afrikanska kontinenten där Jacques väntar med sin Opel.

I en vit liten Opel färdas vi mot nya vidder. I mörkret susar vinodlingar och kåkstäder förbi som jag knappt kan förnimma i den afrikanska kvällen. Väl framme hos Jacques, som bor på vinframen Lovane, bjuds det på middag. Trots att jag är välgödd på näringsfattig flygkost äter jag med god aptit. Efterrätten ser ut att vara något afrikanskt snusk, men man får ta seden dit man kommer så jag skyfflar in en brun puddingliknande röra i gapet. Smaklökarna jublar och blodsockret rusar i höjden. Halleluja, man kan bli religiös för mindre. Puddingen var utsökt.

Ingen rast och ingen vila. Klockan närmar sig 22.00 svensk tid, vilket är detsamma som Sydafrikansk tid. Jacques vill inte slösa tid med att vila alternativt sova. Visserligen har jag inte sovit på två dygn men man vill ju inte verka klen. Så vi blåser iväg med den lilla vita Opeln till Stellenbosch. Vi glider runt den gamla studentstaden tills vi hittar en parkeringsplats som vaktas av de otaliga svarta parkeringsvakterna. Stellenbosch är en liten stad full av studenter som just påbörjat en ny termin efter vinteruppehållet. Vi vandrar lite planlöst medan Jacques guidar runt bland pubar och restauranger.

En timme senare kryper jag ner i min säng. Jacques hus är litet men pittoreskt. Han delar det med en germanska och en kille från Johannesburg. Båda studenter, båda unga och båda inneboende på en vinodling och numera tillsammans med en gäst från Svedala. Huset är kallt, förbaskat kallt. Jag stänger det lilla vädringsfönstret till föga nytta. Sover med kläderna på. Vill inte klaga på kylan. Jag kommer ju trots allt från Svedala där värme är förbehållet bastu och vedugnar. Lite frost på näsan ska en karl tåla. Jag somnar ovaggad. Första natten på den afrikanska kontinenten flyter på lugnt.

Tisdag 21 juli

Kapitel 3 - Den vita Opelns heroiska insats

Gryningstimman bjuder på fuktig väderlek, inget regn men dimma. Jag vaknar av de ljuva dofterna av nybryggt java. Jacques kommer in med en kopp rykande varm koffeinkick. Både värmen och koffeinet kickar in och jag blir tillräckligt mycket människa för att kunna duscha. Efter en god frukost bestående och ägg, bacon och bröd är dags att ta sig an Kaapstad.

Vi lämnar vinodlingen i den vita Opeln. Motortrafikleden är snabb och effektiv och det tar inte lång tid innan vi börjar närma oss den stora staden. På vägen vandrar mängder av den icke motorburna svarta befolkningen på väg mot en ny dag i arbetslöshet och vemod. Kåkstäder passeras. Deras svarta boningshus består bara av plåtskjul, lär ju vara kallt om natten. "Det frestar på att vara neger", som min gamle farfar alltid sa. Jacques menar att de slipper i alla fall betala skatt på sitt ”hus” och att det inte är så illa för dem,men man undrar ju.

Dimman lättar när vi kommer in i Kapstaden. Den vita Opeln rusar sin germanska motor medan färden går upp mot Taffelberget. Ganska snart har vi staden i ryggen. Det visar sig att kabinbanan upp till toppen är avstängd pga underhåll. Utsikten är ändock fantastisk. Staden, bergen och havet lägger upp sig som en vykortsbuffé. Det är bara att plåta.

Vid Taffelbergets kabinbana.

Roberth och Taffelberget.

Kapstaden

Vi har inte tid att bli sentimentala eller drabbas av någon annan känsloyttring som skulle kunna härledas till den vackra utsikten. Dagens schema är späckat likt en välfylld wurst. Varje minut räknas. Den vita Opelns germanska motor får åter visa prov på uthållighet och prestanda medan vi åker mot en annan topp med utsikt mot Lions Head, en klippformation som med lite fantasi liknar ett lejonhuvud. Huvudet plåtas sen är det rusning ner mot city.

Kapstadens centrum flimrar förbi när vi letar oss en parkeringsplats nära slottet. Slottet är en gammal rest från fornstora dar, då britterna bråkade med boerna. Krig och djävulskap i vanlig ordning så fort britter är inblandade. Slottet erbjuder en liten historielektion och ett vaktbyte. En liten liten kanon ställs fram på slottsgården och förbereds för att fyras av. Löjligt tänker jag, hur kunde man jaga bort britter med dylika dockvapen. Men smällen som följer imponerar, en rejäl smäll som får en att dra sig till minnes ungdomens dar vid majbrasan.

Vaktavlösning på Castle of Good Hope.

Färgglada hus i den malajiska stadsdelen Bo-Kaap.

En timme senare står vi vid Waterfront, stadens hamnkvarter. Här är det liv och rörelse. En glass förtärs och en tur med Sydafrikas äldsta ångare görs. Den gamla ångslupen puttrar nätt och jämnt fram i hamnområdet, men vi får oss trots allt en liten sightseeing. Sälar som tigger fisk simmar runt om oss. Skulle inte ens gett dom avskrädet av en fisk om jag haft något.

Vår kapten berättar om de det gamla fodermagasinet i betong som misspryder den annars så vackra hamnidyll. Den enorma betongklumpen har blivit kulturmärkt och får inte rivas. Både jag och Jacques har svårt att dölja vår förvåning. Att denna styggelse till byggnad, denna skugga av ett husliknande objekt, detta enorma misslyckande i betong skulle vara kulturmärkt förvånar.

Waterfront har mycket att ge två flanörer. Statyer av Nelson och grabbarna, sjungande och dansande stamfolk och handarbetesmarknad gör utflykten trevlig men den vita Opeln står och väntar. Det återstår mycket av dagsljuset, så någon vila blir det inte. Värmen börjar vid det här läget att krypa över 15-gradersstrecket. Solen hjälper till att värma upp den nedkylda torson. Borta är minnet av den iskalla natten.

Desmond Tutu, Roberth Nordin och F W De Klerk, tre av vår tids giganter!

Den vita Opeln stretar på längs M6, en fantastisk väg som slingrar sig längs kusten först mot väst och sedan mot syd. Bergen och havet ger en storslagen vy medan vägen frestar Opeln att köra rally. Vi stannar till vid Sea Point, ett ställe där det vanligtsvis förekommer badgäster med cocktailglas i handen. Vintertid är det dött men det hindrar inte en hårding från Svedala att doppa tårna i havet. Atlanten visar sig på sitt grinigaste humör och kyler mina fötter till smärtgränsen.

M6 letar sig söderut och vi följer dess sträckning. I Hout Bay blir det rast och vila. Fiskebyn är känd för sin seafood. Vi äter en lunchmiddag i en känd restaurangsbyggnad med tillhörande butik. Fish & chips står på menyn. Inget av maten hinner svalna. Det blir tvärstopp vid Chapmans Peak, 5 km söder om Hout Bay. M6 har letat sig upp i bergen utan att lämnat kustlinjen. Tyvärr har stenar rasat över vägen och sätter stopp för vår resa. Utsikten är fantastisk. Solen går ned i Atlanten och vi börjar på vår hemfärd. Det blir samma väg tillbaka till Hout Bay. Sedan viker vi av mot nordost, mot Stellenbosch. Innan den vita Opelns tjänstgöring är slut svänger vi in på en vinodling inte långt från Jacques hus. Vinodlingen är Spier Wine Estate, en anrik gammal odling som väcker respekt i de flesta vinsörplarkretsar. Spier innefattar inte bara vindruveodling och framställning av angenäma rusdrycker. Vinfarmen hyser även en uppfödning av cheetah (gepard), samt målet för kvällens övning, en restaurang.

Roberth doppar fötterna i den iskalla Atlanten.

Hemma hos Jacques.

Våra sandaler är fortfarande våta sedan doppet i Atlanten, därför traskar vi in i restaurangen Moyo barfota. Restaurangen är en upplevelse som talar till den urtidsmänniska som finns djupt inom oss alla. Den afrikanska känslan av vildmark och etniska ursprungsfolk är total. Här och var brinner eldar och lyser upp den ena bardisken efter den andra. Stamfolk från den afrikanska kontinenten uppträder med trummor och dans. Helt fantastiskt. Men prisbilden är lika grotesk som de märkliga utsmyckningarna som hänger i träden, så vi nöjer oss med några glas vin.

Kvällen är sent gången och kylan gör sig påmind. Mina bara fötter är kalla och bortdomnade när vi kör de sista hundra meterna hem till Jacques. Vi förtär rester från gårdagen, diskuterar ovidkommande saker med de inneboende, gör upp en tvivelaktig eld som slocknar och strukturerar upp morgondagens turer. Kylan jagar bort tröttheten, men till slut är det dags att krypa till kojs. Ute står den vita Opeln troget och väntar.

Onsdag 22 juli

Kapitel 4 - Bland ilskna pingviner och tiggande babianer

Åter väcks man av doften av nybryggt kaffe. Det ryker om muggen som om ett polskt kolkraftverk. Kylan i rummet är obarmhärtig men jag klagar inte, utan biter ihop som den kärva norrlänning jag är. Ändå kan jag inte hindra tanken på att jag ska sova i denna kyla i minst tre veckor, kommer jag någonsin att tina upp?

Med en rejäl frukost i magen drar vi söderut. Bilburna som vi är tar vi oss fram snabbt längs de fina motortrafiklederna tillsammans med morgontrötta bilister. Igår nosade vi på den västra delan av Kaphalvön. Idag ska vi forcera östra kuststräckan med hjälp av väg M4. Berg, hav och små fiskebyar bildar vackra vyer som ständigt passerar vår vindruta. Naturens otämjda element försöker tuktas av de små fiskebyarna som ligger insprängda i bukterna. Första stoppet blir Muizenberg. Byn är pittoresk men inte tillräckligt för att vi ska ägna den vår uppmärksamhet. Istället sätter vi oss på pendeltåget söderut. En kvart senare kliver vi ut på en perrong i byn Kalk Bay. Kalk Bay är en sömnig liten by som bjuder på strosvänliga gator och ett litet kafé som hyst in sig i några gamla tågvagnar. Självklart intas dagens andra måltid i detta lilla gemytliga kafé. Scones och kaffe avnjuts innan tåget går tillbaka till Muizenberg.

Roberth och Jaqcues unnar sig lite förmiddagsfika.

Kalk Bay

Vi följer M4 troget. Vägen slingrar sig ihärdigt söderut genom små byar som Glen Ridge och Froggy Farm. Simon´s Town är även det en av de byar som vi glider igenom. Byn har en stark militär prägel. Sen århundraden tillbaka har den sydafrikanska marinen haft sin hemmahamn just här. Glada sjömän ses vandra omkring på de smala gatorna. Efter Simon´s Town börjar bebyggelsen att glesna och den karga vegetationen börjar ta över vykortsvyerna. Märkliga skyltar som varnar för primater dyker upp medan trafiken tunnas ut betänkligt. Trots dessa illavarslande tecknen fortsätter vi oförtrutet söderut.

Babianflock i vägkanten.

Vi siktar den första babianflocken några kilometer söder om Simon´s Town. Jacques vill inte gärna lätta på gasen. Babianer är inte att lita på tycker han men stannar motvilligt vid aporna. Jacques varnar mig för att gå ut eller veva ned rutan. De är aggressiva tiggare, inget annat. Flera andra stannar vid de till synes lata primaterna och ger dem mat, något som är strängeligen förbjudet. Jag tar några fina bilder av flocken innan vi rullar söderut.

Där M4 tar slut börjar det karga landskapet på allvar. Men vi tvekar inte på något sätt. Med samma bestämdhet och beslutsamhet som boerna hade när de annekterade detta landet kör vi vidare. En bom hejdar oss för ett ögonblick. Vi betalar inträde till reservatet Cape of Good Hope Reserve. Nu är vägen bara en smal liten tarm som klyver det vindpinade busklandskapet. Inga byar eller andra tecken på civilisation syns till. Inte ens primaterna verkar trivas här.

Cape Point

Roberth vid Godahoppsudden.

Slutligen är vi framme vid vårt mål, Cape Point. En klippa reser sig upp mot havet i sydlig riktning och längst upp finns en stackars fyr. Mycket längre söderut kommer vi inte med bil. Det finns ingen annan råd än att parkera och börja bege sig upp mot fyren. Hård vind och kraftiga regnbyar talar om för oss att som människa är vi bara små betydelselösa individer av samma värde som de primater vi lämnat bakom oss. Moder natur har dock förbarmande med oss och låter oss skåda en otrolig syn över havet och klipporna. Vi är nedkylda och blöta men ej slagna. Vår färd fortsätter till Godahoppsudden där vågorna slår upp mot klipporna som små tsunamis. Havet är rasande men Jacques försäkrar mig om att Moder natur är på gohumör. Vill havet jävlas ordentligt blir det riktiga vågor.

Färden tillbaka mot Stellenbosch går i gamla hjulspår längs M4. Vi stannar vid Boulders Beach i Fish Hoek. Något bad är det inte fråga om. Jag har redan provat på Atlantens kyla, sett dess raseri och blivit stångad av dess vindar. Det som fångar vårt intresse är ett gäng fåglar, pingviner närmare bestämt. De befinner sig på stranden flockvis och verkar inte vara rädda. Men när jag närmar mig ett hål, som tydligen är någons bo, blir det ett himla liv. De går till attack och jag blir tvungen att retirera. Ändå hyser jag empati för dessa fåglar som trots allt får räknas som ett tråkigt misslyckande av moder natur. Fåglar utan vingar kan jämföras med älg utan horn, ben och päls. Men är det någon fågel som ska tillskrivas existensberättigande är det väl pingviner. De skiter inte folk i huvudet och de besvärar inte oss nordbor.

Roberth umgås med pingviner.

Med några timmar kvar av dagsljuset börjar vi närma oss Stellenboschs vindistrikt. Vi svänger in på en vinfarm i syfte att få i oss näring. Klassisk Sydafrikansk middag dukas upp, äts och sköljs ned med en karaff vitt vin. De kulinariska smaksensationerna låter sig inte utebli. Vinet är lagomt sött och ger en eftersmak som talar om för torson att det behövs mer av denna vara. I middagen ingår även vinprovning. Det kan inte hjälpas att magen är full av de lokala läckerheterna. Det finns alltid plats för lite vin som någon lärd lär ha sagt.

Vi förflyttar oss till vinprovningsavdelningen. En afrikaans-kvinna dyker upp vid bardisken och serverar oss det ena vinglaset efter det andra. Utsökta smakrika viner flyter nerför strupen. Jag fattar inte vad kvinnan säger om de olika vinerna, men vad gör väl det. Det bästa med vinprovning är att alla kan delta på sin egen nivå. Jag deltar på dryckesnivån utan att stimulera intellektet.

Färden fortsätter men inte till Jacques lilla krypin. Det återstår några timmar av dagsljus och det ska utnyttjas. Vi blåser förbi Stellenbosch och rundar Hottentots Holland Nature Reserve och siktar in oss på byn Franschhoek. Byn är en fransk rest från någon bortglömd nybyggarcivilisation som antagligen kom från Frankrike. Vinet gör sig påmint och jag måste tömma blåsan. Inga problem säger Jacques och bromsar in. En piss efter vägen verkar funka här med. Fast med strålen jämt och fint träffar marken tänker jag på de förmaningar som finns gällande detta land. Vad du än gör stanna inte vid vägkanten, särskilt inte vid mörkrets inbrott. Jag ser mig försiktigt runt i skumrasket, solen försvann för en halvtimme sedan. På vägen dundrar en pickup med flaket full av ett gäng svarta arbetare. De skriker något till mig. Som tur är förstår jag inte deras tungomål. Blåsan ger med sig och vi far vidare.

Franschhoek är en gemytlig liten by med vinodlingar lite varstans. Det är mörkt så vi ser inte så mycket av byn men vi stannar till vid ett charkuteri och köper torkat kött av diverse djur som brukar ströva på savannen när de inte hänger i charkuteriet. Med munnen full av gnu ger avslutar vi besöket i Franschhoek och styr kosan mot Stellenbosch. Även denna kväll är kall. Den blåfärgade spriten i celsiusmätarn drar ihop sig mot 10 gradersstrecket, och då pratar vi inomhustemperaturen.

Det visar sig att Jacques jobbar för Kulula Airways, flygbolaget som jag tidigt nästa morgon tänkt nyttja. Nya möjligheter öppnar sig, Jacques ringer till sina polare i firman, ett telefonsamtal som leder till en fin plats åt mig på planet. Då upptäcks ett litet aber i sammanhanget. Jag ska till Johannesburg och mitt plan går tydligen till flygplatsen Lanseria som ligger en bit utanför stan. Inte mycket att göra åt nu. Jag kontaktar Christer och Peter för konsultation i frågan. För en lekman kan gärna panik och ångest genomsyra en dylika situation. Men för resrävar är detta vardagsmat, inget att höja ögonbrynen åt.

En av de inneboende som kom från Johannesburg tar fram sin stora karta över stan. Kartan är av ett rejält format. Om det betyder att stan är stor eller att kartskrivarna ser dåligt är frågan. Vi försöker lokalisera vandrarhemmet jag ska bo på. Det visar sig vara en omöjlig uppgift, nästan lika svårt som att vika ihop kartan. Vi hittar inte ens Kensington, stadsdelen där vandrarhemmet förmodas finnas. Det verkar inte lovande inför morgondagen. För tredje gången låter jag kylan gripa tag om torson och vagga den till sömns. Imorgon är en ny dag.

Torsdag 23 juli

Kapitel 5 - Födelsedag och återförening på den sydafrikanska högplatån

Det är tidigt, det är kallt och hade Jacques kommit med en revolver hade jag använt den. Kaffet värmer och jagar bort det värsta töcknet. Det är först på flygplatsen som jag blir människa, eller åtminstone något som liknar en människa. På flygplatsen är det full fart. Jacques parkerade på personalparkeringen. Därifrån tar vi personalbuss till huvudbyggnaden. Jag känner mig nästan som en av personalen, som om jag vore en flygkapten som skulle flyga hundra flygvärdinnor till Bahamas på ett cocktailkonvent, där det visar sig att jag är den enda manliga deltagaren.

Jacques väcker mig ur mitt dagdrömmeri och föser mig genom det sydafrikanska folkvimlet till incheckningsdisken. Det visar sig att flygplatsen är under renovering vilket med medför att jag ganska snart står i ett stort tält och väntar på att få kliva på planet. Till min förvåning är tältet uppvärmt. Njutningsfulla minuter tickar iväg då jag står och tinar min lekamen. Men ingen lycka varar för evigt. Planet avgår och jag är åter i luften. Från luften kan jag se att Lanseria ligger i obygden långt från hus och tung gruvindustri. Väl ute ur planet kramar kylan åter åt min torso. Skyndsamt tar jag mig till den lilla flygplatsbyggnaden för att ta skydd mot kylan men förgäves. Inomhus är det lika kallt som ute. Förfärat ser jag mig omkring och inser att denna flygplats är liten, mycket liten.

Jag lyckas få tag i en taxi som pungslår mig rent ekonomiskt men alternativen är få. Det är bara att sätta sig i den vräkiga mercan och låta sig köras till Johannesburg. Stan är stor och jag är glad att det inte är jag som kör. Chauffören, en svart man från Sun City navigerar säkert i storstadsdjungeln. Han anser inte att Johannesburg är särskilt farligt varken för den svarte eller vite mannen. Som alla andra taxichaufförer världen över diskuterar även denna politik. Regeringen måste leverera annars blir det upplopp. Jag sitter bak i bilen, håller med och hoppas att han kommer att leverera mig till rätt adress.

Efter en timmes politiska diskussioner anländer jag tillslut till vandrarhemmet Ghandi Backpackers Lodge. Som allt annat här i Johannesburg är vandrarhemmet en fästning, ett ogenomträngligt fort. Jag visar upp min nuna i kameran och släpps in genom den bastanta plåtdörren och tunga gallergrinden. Genast möts jag av en flock bjäfsande hundar som till en början skrämmer slag på mig. Men efter en stund inser jag att det är veka hundar utan någon som helst mördarinstinkt. Deras syfte på anläggningen är högst tvivelaktig.

En feminin tysk i scarf tar emot och jag installerar mig i det iskalla rummet. Jag har inte längre några illusioner om varma rum så jag tar kylan med fattning och sätter mig i baren vid en internetuppkoppling. Kylan i baren som är inomhus driver ut mig på den lilla gård som tillhör mitt boende. Solen skiner och poolen gnuggas ren av en undervattenssug som tycks leva sitt eget liv. Den lilla gnutta sol som träffar mitt anlete värmer tillfälligt nästippen. Plötsligt piper de små bjäbbhundarna till och den stora plåtdörren skjuts upp. In kommer Peter och Christer med packade skåp. En ny fas av resan inleds.

Ghandi Backpackers Lodge, Johannesburg.