Kapitel 5 - Valsnusk och pungdjur

En ny fas av resan inleds. Peter och Christer försvinner i Kapstadens myller. Den sjudande storstaden slukar dem med hull och hår och med packade skåp. Det sista jag och Jacques ser av de av det Sydafrikanska klimatet härdade männen är deras ryggsäckar som tillslut förvinner i folkvimlet.

Det är sex timmar kvar av dagsljuset när vi lämnar Kapstaden. N2 har korkat igen och vi letar alternativa vägar österut. Agendan för återstoden av dagen är minutiöst planerad och tillåter inte hastigheter under 70 km/h. Vi lyckas krångla oss igenom förorten, eller staden, Somerset West och styr in på R44 som genast viker av söderut och slickar kustlinjen lika fanatiskt som en bortskämd unge slickar på en godisklubba.

På väg mot nya äventyr.

Hav, berg, fiskebyar och avslappnade turistorter susar förbi vindrutan. Vackrare vyer får man leta efter. Gordon´s Bay, Pringle Bay och Kleinmond är några av de otaliga byar vi passerar. Husen är pittoreska och harmonierar väl med moder natur. Kustområdets idylliska husansamlingar står i stark kontrast till Sydafrikas övriga bebyggelse som mer liknar befästa fort. Husen vi passerar saknar höga staket, taggtråd och järngaller.

R44:an girar österut vid Pringle bay och tar sats mot Hermanus, vårt första stopp. Hermanus är världskänt bland valskådare. För resten av världens befolkning är orten föga omtalad. Vi letar oss ned mot hamnen, parkerar och gör oss beredd att bege oss ut för att skåda valar i dess rätta element.

Det visar sig att vi inte behöver lämna parkeringen. En mindre skara människor flockas vid muren som hindrar dem att störta ut för klipporna. Och där, mindre än hundra meter ut i havet tumlar valar omkring. Helt ogenerade har dessa bestar sex, öppet och oskyddat. Deras stora kroppar vältrar omkring i vågorna medan de ignorerar oss åskådare totalt. Valsnusket är dock av godo eftersom just denna valart, rätval, är utrotningshotad.

Jacques tycker att vi ska klättra ned mot havet men jag har inga planer att krossa min torso mot klipporna och sluta som föda åt några pilska fiskliknande bastarder. Visserligen äter inte valar människor, men delar av min torso kan ju fastna i deras barder.

Roberth i Hermanus.

Dassie, släkt med elefanter.

Vi håller oss på behörigt avstånd från valarnas älskog och stiftar bekantskap med ytterligare en varelse ur moder naturs outsinliga källa av meningslösa djur. Ett litet råttliknande pungdjur stor som en katt dyker upp och tigger föda. Pöbeln som samlats för att skåda valar förtjusas av skadedjuret som oblygt låter sig klappas. Vilka sjukdomar som på detta sätt sprids vill nog ingen veta. Det visar sig vara en Dassie, Klippgrävling, som för en rätt sorglös tillvaro på klipporna, välgödd av turister. Vidare faktaundersökning visar sig att denna lågt stående varelse är elefantens närmaste släkting. Det är vid sådana här tillfällen som förtroendet för dna-forskningen får sig en törn.

Vi har fortfarande dagsljus och ser därför ingen anledning till att ta det lugnt. Vi handlar lite braii-mat och ger oss ut på vägarna igen. Vi tackar R44 för gott samarbete och letar oss mot norr, mot inlandet via väg R43 och senare R326 för att slutligen svänga av österut på väg R316.

Bergen omsluter oss de första milen för att plötsligt försvinna bakom oss medan ett enormt jordbrukslandskap öppnar sina farmararmar för oss. Det börjar skymma men vi hinner fram till resans första nattkvarter innan solen oförtrutet glider vidare över Atlanten.

Vi tar in på The Suntouched Inn, ett pensionat i byn Napier. Napier är en sömnig bondby 111 möh där ca 2500 personer spikat upp sin brevlåda. Innan vi inkvarterar oss tar vi en snabb tur runt byn som ligger i en sluttning ned mot åkrar, ängar och all annan mark som får bönder att känna sig trygga. I utkanten bor de färgade i ett någorlunda fint område. Byn hyser inga svarta.

Roberth på The Suntouched Inn.

Vi checkar in i det fantastiskt charmiga lilla pensionatet. Bondattiraljer dekorerar rummen på ett gemytligt sätt och självklart ligger det kohudar på golvet. Ett riktigt kvalitetsboende med andra ord.

Jacques har varit här förr och känner värdparet som stolt kan skryta med att de brygger Afrikas sydligaste öl. Det dröjer inte länge innan mina läppar får uppleva den välbekanta och ljuvliga känsla som bara ett kallt stop öl kan frammana. Ölet är gott och skvalpar fint i den tomma magen. Vi går ut och ordnar inför kvällens braii som i kombination med det ljuvliga ölen blir en smaksensation som saknar motstycke i den unga byns historia. Gnun är utsökt liksom strutskorven. Under tiden vi njuter av braiiet fylls pensionatets pub av byfolket. En trevlig gemytlig stämning inträder. Vi spelar biljard och umgås med bönderna på böndernas vis.

Fredag 7 augusti

Kapitel 6 - Punktering i jordbrukarnas förlovade hemland

Waenhuiskrans är dagens första etappmål. En stadig frukost bestående av bacon, ägg, bröd och kaffe erbjuds och intas innan vi rullar vidare längs väg R316. Riktningen är sydostlig och målet är byn Arniston som i folkmun även kallas för Waenhuiskrans. Fritt översatt betyder Waenhuiskrans oxvagnsekipage och syftar på den stora grotta som ligger i närheten av byn. Det anses att grottan är så stor att ett oxspann med vagn kan vända där inne. Vi har inga oxar och har inga som helst planer på att skaffa några, men ett besök i grottan står på agendan.

Namnet Arniston härrör från det skepp som gick i sank utanför byn 1815. Endast 6 av 378 överlevde. Skeppet hette Arniston. Dessa dystra fakta är inget vi tänker på när vi susar längs R316 som klyver Overbergdisktriktet i två delar.

Det blir en kamp mot klockan och moder naturs kanske mest svårmästrade element, havet. Grottan ligger just vid detta obevekliga element och kan bara nås när det är ebb. För att spara tid kör vi så långt vi kan, vilket betyder att en del sandstränder får fina hjulspår i sina annars så orörda sandtäcken. Men till slut blir sanden för mycket även för den vita Opeln och vi tvingas till att gå, eller småjogga.

Vi når vårt mål 11.00. 10.00 är vattnet som lägst men vi har kört långt och tänker inte låta oss hindras av väta. Grottan ska besegras, moder natur ska inte komma och tro att vi viker ner oss. Med bestämda steg vadar vi in i grottan som är magnifik. Jag tömmer blåsan, går omkring och tar några fina foton innan det blir dags att lämna stället. Väntar vi mycket längre blir vi fast och antagligen rejält tuktad av det rasande havet som vill in grottan.

Afrikas sydligaste udde, Cape Agulhas.

Havet drar en nitlott denna gång och vi drar vidare. Men vi ämnar att återkomma till kusten och de otämjda haven, och det inom den närmaste timmen. Återfärden längs R316 är bara en skenmanöver. Istället för att följa vägens rutt tillbaka mot norr viker vi av rakt väster ut på en mindre byväg. Mindre bondgårdar, vindpinade åkrar och ett övningsfält för armén passeras innan vi kommer fram till R319 som obönhörligt och spikrakt sticker iväg söderut. Vi har bestämt oss för att ge järnet och vräka oss så långt söderut som en vit Opel och två vita män kan komma om de befinner sig på den afrikanska kontinenten. Med siktet inställt på den lilla fiskebyn L'Agulhas. Först passerar vi den något större fiskebyn Struis Bay som får R319 att plötsligt vika av västerut. Utan att behöva kliva ur bilen skådar vi några äldre fiskehus. De ger ett pittoreskt intryck, lite mysigt och gemytligt. Ändå känner jag tacksamhet över att mitt hus inte ser ut så.

Själva byn L'Agulhas har inte mycket att ge om man inte är genuint intresserad av sydafrikansk fiskehistoria. Möjligtvis kan de som sprungit in i väggen och bränt ut sig hitta en meningsfull tillvaro i denna karga del av världen. För detta är en avkrok som ger ordet lappsjuka en ny innebörd.

Roberth undersöker en lokal byggnad.

Eftersom ingen av oss är vare sig sönderstressad eller fiskehistoriker glider vi igenom L'Agulhas utan att imponeras. Vi har helt andra mål i sikte. Vi pressar Opeln och kör så långt vi kan på de karga klipporna och återigen tvingas vi till slut parkera och ge oss ut. Vinden river i torson, havet skvätter väta och klipporna är hala. Men icke, att vi låter oss stoppas. Vi kommer fram till det ställe som anses vara Afrikas sydligast punkt. Platsen är oansenlig och utmärkt med en skylt. Här möts två hav. Två rytande krafter som förenas i moder naturs ursinne. Vågor som dräper, piskar, väter och vredgas. Meterhöga vågor som med vansinnets frenesi försöker att nå oss med sin urkraft. Vi tar några foton och åker därifrån.

I 24 timmar har havet varit vår ledsagare och inspirationskälla. Nu vänder vi det våta och lynniga elementet ryggen och ger oss iväg norrut mot inlandet bortom bergen där nejderna består av av bönder uppodlad mark.

R319 tar oss tillbaka rakt norrut till Bredasdorp, en liten intetsägande by, där vägen kröker av mot nordost. Borta är havets saltstänk, istället breder ett annat böljande hav ut sig. Jordbrukslandskapet som möter oss verkar lika oändlig som havet. Bönderna verkar ha lågsäsong och låter den frodiga myllan vila. Några kreatur betar förnöjsamt och bekymmerslöst. Jacques förklarar att här härjade boskapstjuvar förr. Men nu är det ett fredligt landskap som slukar oss.

För att riktigt få känna på lantidyllen svänger vi av väg R319 mot öster. Vi lämnar den trygga asfaltsvägen till förmån för en gul grusväg som vindlar igenom de enorma fältet, som av Jacques även kallas Afrikas skafferi.

Mil efter mil genom jordbruksmark imponerar på en gammal torpare. På långt håll siktar vi då och då gårdar. De liknar skepp på ett väldigt hav. Moder natur har åter visat prov på sina skiftande karaktärer. Visserligen är denna del av Afrika tämjd av strävsamma bönder, men landskapet ger ändå en känsla av mäktig natur och människans obetydlighet i de större sammanhangen.

En väg utan slut.

En timme senare börjar vyerna att trötta ut oss. Vägen är fortfarande gul och landskapet detsamma. Har vi verkligen kommit någon vart?

Efter tre timmar börjar magen kurra och en viss insikt om vad evighet är börjar förnimmas. När vi närapå gett upp hoppet om att någonsin återse något annat än odlad mark dyker byn Malgas upp. Det är en liten by, bara några hus mitt ute i ingenstans. Trots att vi kör igenom klungan av hus i låg hastighet går det tämligen fort att passera byn. Men ännu en gång visar den afrikanska kontinenten vem som håller i ordförandeklubban. Vi tvingas stanna i utkanten av byn. För helt plötsligt skär en stor flod av vår väg.

Det är floden Bree som behagar att lägga krokben för vår färd. Breede, som hämtar sitt vatten från Kwaggaskloof dam 10 mil bort, slingrar sig i sakta mak mot havet utan att ta hänsyn till två trötta resenärer. Att vi inte fått något i magen sen frukost och att Malgas saknar all from av restaurangverksamhet är inga förmildrande omständigheter.

Lösningen på problemet siktas på andra sidan floden. En liten färja strävar sakteliga mot oss vilket ingjuter hopp i våra sinnen. Det visar sig att färjan är riktigt liten. Bara tre bilar får plats, men eftersom vi är de enda som verkar passera floden denna dag får vi plats utan att behöva trängas. Detta är den sista färjan av sitt slag i Sydafrika.

Den ålderdomliga bilfärjan i Malgas.

Malgas grundades 1819 och är en produkt av det väglösa landet som de kärva nybyggarna våldförde sig på. Byn blev en pinkpaus för de skeppare som ångade på sina båtar längs floden mot Swellendam. 1860 sattes en färja i trafik mellan strandbankerna. 149 år senare kör vi upp den vita Opeln på just denna färja som fortfarande drivs av handkraft, trots att en del tekniska innovationer har sett dagens ljus sen dess sjösättning. Två rejäla svarta män drar fram färjan med ett rep. Självklart hjälper vi till att dra färjan över till andra sidan stranden.

Det ofrivilliga stoppet vid byn, som får amish att framstå som moderna storstadsmänniskor, blir kortvarig. Vi säger adjö till våra nyvunna svarta arbetarbröder som utan att torka svetten ur pannorna drar tillbaka färjan till den andra stranden. Åter dundrar vi fram på gula grusvägar i böndernas förlovade hemland.

Timmarna går och dagsljuset börjar sina. När hoppet om att aldrig någonsin återse en asfaltsväg igen falnat till en apatiliknande sinnesstämning dyker R322 upp likt ett efterlängtat fastland för sjöbjörnar.

Den vita Opelns däck smeker ljudlöst den svarta asfalten. R322 förenas ganska snart med den större vägen N2, och nu är det fullt ös österut. Helt plötsligt färdas vi i broarnas, asfaltens och den goda civilisationens land. Heidelberg passeras utan en blinkning eller inbromsning. Siktet är inställt på Mossel Bay. Inget kan stoppas oss nu. Självklart har ödet andra planer på lut.

Någonstans efter Heidelberg blir vi omkörd av en svart kvinna som skriker och vinkar till oss. Hon verkar upprörd till gränsen till hysterisk. Vi vinkar till henne och skrattar lite åt den mångfald som tydligen existerar i vår herres hage.

Ett missöde korrigeras.

Fem kilometer senare skrattar vi inte längre. Den svarta kvinnan i den omkörande bilen tycks plötsligt ha varit vid sina sunda vätskor. Den vita Opeln har ett platt däck. Vänster bakdäck är punkterat, visserligen är det bara platt nedtill, men vidare färd är inte att tänka på med detta däck.

Ingen av oss har olja i blodet men vi provar ändå att byta däcket. Det visar sig att Jacques verktyg är otillräckliga för att lossa den sista muttern. En färgad man kommer ut från väghaket vilket vi just stannat vid. Han försöker hjälpa oss men bevisar bara för oss att det handlar om verktygens funktionsoduglighet och inte vår mekarkompetens som sätter käppar i hjulet. Den färgade tipsar om en verkstad mittemot hans mathak. Jacques kör med ett floppfloppljud till verkstaden som tar fram rejäla doningar och byter däcket utan svettig panna. En kvart senare är vi åter på väg mot Mossel Bay, något ödmjukare mot svarta kvinnor som skriker hysteriskt.

Vi nosar bara på Mossel Bay, stannar till vid dess utkanter och inhandlar korv till kvällens braii. Byn får utforskas senare, vårt mål ligger bortanför musselbyn som anses vara porten till Garden Route.

N2 är bred, nyasfalterad och en fröjd att färdas på, särskilt med tanke på att vi åkt tiotals mil på böndernas vägar. Men även N2 måste vika ner sig för moder natur som denna gång visar hur kombinationen berg och hav kan gestalta sig. Bergen stupar ned mot det rasande havet som dånar likt röda arméns bombardemang under andra världskriget. Vi stannar till på en liten parkering vid en klippa. Därifrån har vi utsikt över den fantastiska naturen som omgärdar den lilla byn Wilderness, som kommer att få hysa två hungriga och trötta resenärer.

Wilderness Beach House ligger inte långt från stranden. Vi inkvarterar oss i sovsalen och går sedan genast ned till uteplatsen som hyser bar och braiifaciliteter. Vandrarhemmet är halvtomt. Ett gäng lokala tonåringar gästar stället tillsammans med några ungdomar från Australien. Medan vi mumsar i oss av braiimaten dyker en norsk upp. Först är förvirringen total när han berättar att han är från Nordkap. Jacques försöker vänligt men bestämt tala om för honom att något sådant finns inte här i Sydafrika. Väst-, öst- och sydkap, men nordkap, nej där går gränsen.

Vi reder ut de geografiska begreppen och får en föreläsning om Mellanösterns stökiga nutidshistoria. Norsken är FN-soldat stationerad i Libanon. Han uppgift där är diffus, men det handlade mest om att hålla den norska fanan högt. Nordbon är föga imponerad av valskådning och naturen. I Norge äter vi val, och stupande berg och skvättande hav har till Norges geografiska vardag. Dock sade han inget om oljan.

Sovsalen är lika iskall som alla andra rum i detta land. Ta av sig kläderna innan man kryper till kojs känns inte aktuellt. Jag somnar med det dånande havet som bakgrundsmusik. Några snarkande grannar lär höras i dånet.

Lördag 8 augusti

Kapitel 7 - Bland loppor och elefanter

Morgonen kommer som väntat. Dimman döljer solen medan det dånande havet inte låter sig dämpas. Dusch och frukost står på agendan.

Vi äter frukost med de unga australiensarna. Deras guide tipsar oss om en het källa där vi kan bada, självklart skrivs det upp i vår agenda. Guiden som heter något i stil med Mbumba Humba är en äkta zulu från Durban-området. Hans stämband verkar ha klappat ihop och lyckas bara väsa fram några hesa gutturala ljud.

Efter en snabb promenad på en öde strand packar vi Opeln och sätter kurs mot nya äventyr. Ett nytt oskrivet kapitel i detta afrikanska äventyr väntar på att nedskrivas.

Vi lämnar Wilderness motvilligt och rullar österut längs N2. Den afrikanska kontinenten vilar eftersom det är lördag. Lördag i Sydafrika betyder loppis och det dröjer inte länge innan den första loppisen dyker upp. Vi stannar till och blir en del av det populära lördagsnöjet. Bönder och annat löst folk vimlar runt bland stånd. Allt saluförs. Jacques köper en tavla och jag ett halsband av en hippie. Hippien kommer från ett hippiesamhälle i närheten, inget som känns aktuellt att besöka. Trots billigt krims krams, gemytlig stämning och suspekt föda till salu fortsätter vi vår resa österut.

Rejäl trädstam i Natures Valley.

Några mil senare rullar vi sakta in i Knysna, en liten pittoresk by som ligger kring något lagunliknande vattendrag som har en liten öppning mot havet. Imponerade vyer, men det är inte Knysnas charm eller höga mysfaktor som får oss att stanna. Vid första bästa däckfirma köper Jacques ett nytt däck. Att resa utan ett extra däck i denna del av världen känns inte rätt och riktigt.

Vi tar farväl av däckfirmaägarens hustru och gasar upp Opeln i marschfart. Plettenberg Bay lämnar vi oplockad för att göra ett besök vid senare tillfälle. Nästa stopp blir Natures Valley, en by insprängd i den djupaste skogen. Det är omöjligt att få grepp om denna märkliga by. Vi kör runt bland husen som är omgärdade av gammal urskog. Någon märklig lag instiftad i tidernas begynnelse förbjuder byborna att kapa något av moder natur skapat. Inte den minsta kvist får brytas. Natures Valley är inte bara en suspekt by utan gatuplanering. Byn är också ändhållplats för den berömda Ottertrail, en vandringsled som banar väg genom Tsitsikamma National Park.

Vi avlägger en kortare vist vid byns enda mathak, Natures Valley Restaurant and Shop. Uteserveringen är lika tom som våra matsäckar. Skogen kryper naturligtvis nära och ger en tvåmeters utsikt. I träden hänger uttjänta vandringsskor som trötta vandrare av någon outgrundlig anledning hängt upp. En hamburgare senare är vi på väg igen.

Natures Valley är vår resas mest östliga utpost. Nu är det västlig riktning som gäller.

Roberth vid hotellet Beacon Isle Resort Hotel i Plettenberg Bay.

Plettenberg Bay som vi tidigare lämnat orört blir vårt nästa mål. Vi glider planlöst runt i den lilla staden vars storlek gränsar till by. Vid en av sandstränderna ligger en gigantisk vit kub som visar sig vara hotellet Beacon Isle Resort Hotel.

Opeln får stå en stund medan vi besöker hotellets strand som nära på är tom. Badsuget växer till sig men vi väljer ändå att bara doppa fötterna i havets skummande vågor. Vi ämnar att bada senare under dagen.

Medan Plettenbergs invånare ser våra ryggtavlor försvinna i väster förbereder vi oss mentalt för att möte den afrikanska kontinentens tunga djurliv.

Roberth och Jacques testar stora riddjur.

En av invånarna på Knysna Elephant Park.

Knysna Elephant Park, en gedigen elefantfarm tornar upp sig. Vi möts inte av något brunstigt elefantmuller men omgivningen ger oss en stämning av elefant när vi kliver ur Opeln. Tillsammans med en hop turister bjuds vi på en ridtur på elefanter. Ingen galopp eller tjurrusning, bara sakta lunk över den inhängnade savannen. Elefantskötare tycker att jag inte ska ha shorts eftersom elefantens hud är hård och skrovlig. Jag replikerar att min hud är minst lika kärv.

Färden fortsätter väster ut mot vårt natthärbärge. Någonstans mellan Knysna och Mossel Bay stannar vi till och mäter våra krafter mot moder natur. Vi slänger oss i havet och brottas mot meterhöga vågor. Jacques instruerar hur man förhåller sig till det rytande havet, vilka vågformationer man bör undvika för att inte sugas ut. En viktig lektion som det inte känns aktuellt att skolka ifrån.

Skymningen faller medan vi rullar in i Mossel Bay. Vid stranden hittar vi slutligen vandrarhemmet som bokats i förväg. Vandrarhemmet, Santos Express Train B&B.

Kvällen avslutas på en av Spurs otaliga restauranger. På Spur serveras rejäla stekar för rejäla karlar. Storsteken sköljs ned med en Amaruladrink, lite omanlig dryck men ack så god.

Livet leker och vi är mätta och belåtna när vi går till kojs i var sin kupé i en av vandrarhemmets vagnar. Havet brusar utanför och sömnen smyger sig på.

Det vi inte vet är att den internationella kvinnodagen firas på den afrikanska kontinenten. Det vi inte heller vet är att många kvinnor tar seriöst på denna plasthögtid. Det blir vi var när vi väcks mitt i natten av en anstormning av kvinnor som efter en blöt natt på stadens kasino kommer för att sova ruset av sig. Det tjattras på ett obegripligt språk. Ett tjatter som effektivt dränker havets dånande.

Söndag 9 augusti

Kapitel 8 - Bland strutsbaroner och heta källor

Mossel Bay bjuder på en medioker frukost, inte alls i paritet med de kvalitativa frukostar vi tidigare inmundigat. Vi kliver av tåget på samma ställe som vi klev på. Kvinnorna sover ruset av sig medan vi startar äventyr som idag tar oss norrut.

Vi har hittills rattat Opeln mellan havet och bergen. Detta frodiga och grönskande område har bjudit på varierande naturtyper även om moder naturs hage varit något begränsad. Vår nordliga kurs ändrar på detta.

R328 blir vår nya följeslagare. Vägen går spikrakt mot bergen som växer sig stora tämligen fort. Få orter passeras medan stigningen börjar bli märkbar. Vägen följer dalgångar för att emellanåt klättra uppför sluttningar i serpentiner. Samtidigt som vi förundras över utsikten börjar en liten oro infinna sig om Opelns bromssystem verkligen fungerar.

Vackra bergsvyer i Western Cape-provinsen.

R328 snirklar sig igenom ett av passen och någon timme senare börjar landskapet plattas ut. Men det är ett helt annat landskap som väntar oss på bergens baksida. Halvöken med sporadiska växande buskar breder ut sig framför Opelns motorhuv.

Ganska snart står det klart att detta torra och öde landskap inte är helt tomt på liv. Detta är strutsfarmarnas förlovade hemland. Oändliga strutshagar kantar vägen och överallt syns strutsens uppkäftiga huvud sticka upp bakom någon buske eller klippa. Befolkningen har livnärts sig på strutsar i århundraden och lyckats bygga upp en stor industri kring fjädrar. Det torra och dystra landskapet erövrades av strutsbaronerna.

Vårt första stopp blir vid Oudtshoorn, en stad som byggdes under strutsbaronernas glansdagar. Stoppet är ofrivilligt och ovillkorligt. Den polisiära makten stoppar oss och en kvinna i polismundering kommer fram. Jacques och poliskvinnan diskuterar en stund. Trots att jag inte förstår afrikaans begriper jag att det inte är positiva tongångar.

Polisen har invändningar mot att den vita Opeln saknar registreringsskylt fram. Petigt kan tyckas, men lagen är till för att följas. Registreringsskylten åkte av några veckor tidigare då en hund togs av daga på motorvägen. Vi slipper undan utan böter men uppmanas att fästa skylten synligt på instrumentbrädan. Detta föranleder dagens andra ofrivilliga stopp.

Roberth umgås med en känguru på Cango Wildlife Ranch.

Ett lejon njuter av livet.

I Oudtshoorn hittar vi ett mindre affärskomplex och inhandlar häftmassa. Med registreringsskylten fastkletad på vindrutans insida fortsätter vi några kilometer utanför stan, närmare bestämt till Cango Wildlife Ranch. Här får vi se diverse imponerande djur. Tillfälle ges att klappa små dvärgkängurus. Tveksamt nöje, men i strutsbaronernas land är det mesta tveksamt.

Oudtshoorn har inte mycket mer att ge. En lång färd i obygden tar sin början nu med R62 som följeslagare och enda vän. Vägen klyver den till synes oändliga halvöknen. Återigen sätts stor tillit på den vita Opeln. Att bli stående här i öde land med 30 mil och 8 timmar till flygplatsen är ju inget drömscenario.

Den vita Opeln är lika pålitlig som en gammal märr. Oförtrutet, timme efter timme, rullar den vidare västerut. Zoar, en liten ökenhåla, passeras utan inbromsning. Någonstans i närheten av Ladismith lämnar vi R62 och tryggheten. En grusväg med nordlig riktning tar oss till ett litet hotell. En bisarr syn. Mitt ute i obygdernas obygd finns ett litet hotell. Placeringen av denna enkla byggnad är eftersom de heta källor som finns i närheten drar folk.

Några minuter senare ligger vi i en bassäng med 42 grader varmt vatten. Det svider i skinnet men det är onekligen skönt. Torson mår bäst när det svider. På vintern är det förstås skönt att värma sig här men på sommaren undrar man ju vem som badar i dessa källor. Temperaturen i luften ligger på 25 grader. Vad visar kvicksilvret på sommaren?

Vi har inte tid att ligga och jäsa hur länge som helst. Jag har en flight att passa och magarna kurrar. Ingen rast, ingen vila.

Ladismith är en mindre stad eller en större by. Ett trevligt matställe bjuder på traditionell sydafrikansk mat. Vi fyller magsäckarna, slappar en stund och språkar med ägaren.

Roberth vilar ut på en högkvalitativ rastplats.

Det är åter dags att ta sig över bergen. R62 visar ingen barmhärtighet. Branta stigningar och snirkliga kurvor utmanar Opeln. Men vår bil är van vid det här laget och tar oss säkert över bergsmassivet.

Vi frestas att ta den breda fina N2:an mot Kapstaden men väljer att fortsätta längs R62 som ger gemytliga vyer på vår färd västerut.

Vindistrikten Roberts, Worcester och Paarl passeras. Rejäla vinodlingar dominerar landskapet. Ett sista bergsmassiv övervinns innan vi dockar vid Stellenbosch. Cirkeln är sluten. Vår fyradagarsturne är slut. En smula vemod sköljer över oss men allt har ett slut. Denna roadmovie till resa kommer förstås att finnas kvar. Kanske någon ångestfylld regissör gör en film om oss. Vem vet?

Tillfälligt hinder passerar i närheten av staden Robertson.

Epilog

---

FILMER

• Färjan är inte motordriven
• En skymt av elefanter

---

RESEDAGBOKEN.CC

---

---