Text: Roberth Nordin
Foto: Roberth Nordin
Kliver på tåget i Östersund. Avgång 20.43. Den svarta bagen jag har med mig är lika halvtom som tåget. Reser lätt denna gång. Rena t-shirtar och doftfria kalsonger är överskattat. Reser man hardcore får man inte vara fin i kanten.
Någonstans i kupén hälls det ut survin. Upprörda röster höjs men kaoset dämpas rätt snart. En söt fyllelukt sprider sig i vagnen. Några säten längre fram berättar någon för någon att han vunnit en resa till USA på poker. Nu skulle han dit och spela till sig storkovan. Själv ska man dit och bränna pengar.
Ute är det natt och dimma. Passerar Söderhamn, det säger ju något om resans tristess.
Ankommer Arlanda i svinottan, 03.31 närmare bestämt. Driver i mig en Red Bull för att komma i ordning. Häver i mig kaffe några minuter senare. Sakta börjar morgontröttheten drivas ur kroppen. Sov inte mycket under resan.
Checkar in strax före 06.00. Sitter vid gate 19 och väntar. Tristessen börjar göra sig påmind. Inte ens Gomorron Sverige kan lyfta denna morgon.
Får rapporter om att Christer insjuknat på fältet. Han febrar sig någonstans i Asien. Det är ett hårt liv att vara resenär. Hoppas att Peter repar mod och fortsätter Asienresan om Christer stupar.
Gomorron Sverige rapporterar om busstrejk. Det är tur att man inte ska åka buss till Amerikat.
SCHWEIZ
Planet avgår i tid. Tre timmar senare dimper man ner i Geneve. Här köas det för att komma till nästa gate som leder till amerikaplanet. Kön är lång och jag missar nästan planet. Flygplatsen är liten och resenärerna många.
Sitter äntligen på planet till äpplet. Hungrig och trött. Hoppas på näring inom en mycket snar framtid. Inga ytterligare rapporter om den febersjuke.
Som alla andra flygresor är även denna anpassad till pygmeér och andra dvärgliknande folkslag. Ont om benutrymme och små matportioner. Den värsta hungern stillas dock och jag lyckas mot alla odds slumra till lite.
USA
Amerikanarna är som vanligt nervösa i tullen. Ingående frågor ställs av en tulltjänsteman. Har lust att svara att jag tänkte driva omkring i USA och leva på tiggeri och ev. bomba någon federal byggnad. Fegar ur i sista stund och svarar snällt på alla frågor, får stämplar i passet, och sen är man på amerikansk mark.
John F Kennedy-flygplatsen är stor. Verkar liten och oansenlig från början. Efter att man åkt nära en timme buss och fortfarande inte har lämnat flygplatsen inser man att det är stort. Kliver av bussen på amerikas största busstation, Port Authority. Störst enligt amerikanarna, flest resenärer i alla fall. Har för mig att busstationenen i Tel Aviv, Israel kändes större.
Kvitterar ut min GreyHound-biljett, köper till platsreservation, något som senare visar sig vara en lysande idé. Letar upp ett ställe där dom säljer någon typ av tveksam sydamerikansk mat. Inte mätt, inte heller uthungrad tar jag mig en liten promenad utanför busstationen på 8th avenyn. Det är som att gå in i en amerikansk film. Gula taxibilar, polisbilar och knäppskallar som pratar för sig själv. Vädret överaskar mig totalt. Över 30 grader varmt. Efter några sommarveckor hemma i Svedala är man inte van sådana bastutemperaturer.
Bussen till Montreal tuffade iväg 21.30. Det var kaos och kö för att komma med på bussen. Som tur var hade jag platsreservation. Så jag gled förbi den irriterade kön. Fick en och annan ovänlig blick, men det var det värt. Börjar bli rejält trött. Nu ska det sovas.
Just som man lyckades slumra till stannar bussen i en oansenlig liten håla. Alla blir utkörda ur bussen. Plötsligt står man och huttrar i Albany. Bussen försvinner liksom mitt mod. Har snart varit vaken i över 40 timmar och har ingen lust att tillbringa resten av natten i Albany. Busstationen i Albany är fin och modern om det hade varit den andra juli 1954. Renovering och restaurering verkar vara svårstavade ord i det här landet. Lokaltrafiken är nedgången.
Bussen kommer tillbaka. Hade bara varit och tankat. Kliver på frusen och trött. Nu ska det sovas.
Trångt och eländigt på bussen. Lyckas till slut slumra till, men väcks genast. Dags att passera gränsen till Kanada. Återigen töms bussen på dess innehåll. De kandensiska tullarna är lika nervösa som de amerikanska. Nya frågor och nya stämplar.
KANADA
Solen går upp över det kanadensiska lövet. Efter en timme i tullen och ytterligare en timme i bussen stapplar man ut på Montreals gator. Bussturen tog 8 timmar. Klockan är 06.00 och jag känner mig som en nykläckt kycklingunge som inte sovit sen äggläggningen.
Montreal sträcker ut sig i morgonsolen. Fotot taget från bussfönstret.
Det är ordning på Montreals gator, raka och fina. Det är inga problem att hitta till vandrarhemmet. Är för tidig för att checka in. Spenderar 3 amerikanska dollar på en frukost och pustar ut. En lite fråga växer till sig i mitt trötta huvud. Vad gör jag nu?
Efter den blygsamma frukosten tar jag mig en titt på stan. Letar efter uttagsautomater, något som visar sig vara en utmaning. Det finns många automater men ingen som vill kännas vid mitt kort. Kanada är första landet som detta inträffar. Hittar tillslut en maskin som pratar mitt korts språk. Med kanadensiska dollars i näven tar jag mig an Montreal.
Pustar ut på vandrarhemmets kafé. Frukosten smakade och drev bort den värsta hungern.
Fullständigt utarbetad, trött och sliten sjunker jag ned i min säng på vandrarhemmet Backpackers Montreal. Innan jag stänger igen ögonlocken och faller in i någon sorts medvetslöshet räknar jag ut att jag varit utan riktig sömn i 65 timmar. Innan total medvetslöshet inleds väcks jag av någon som försöker ta sig upp till sängen ovan mig. Han ursäktar sig gång på gång att han väckt mig. Jag kan inte tänka, fattar inte vad som händer. Somnar om.
En vanlig dag i en vanlig kanadensisk stad.
Efter 13 timmars sömn vaknar man. Naturligvis pigg som en nyrakad hermelin en kall vinterdag. Smyger mig upp, gör mig ordning och beger mig ut i på Montreals gator. Efter gårdagens vandringar kan jag city rätt väl. Letar upp ett trevlig frukosthak där servitriserna kommer farandes med kaffe så fort man satt sig. Frukosthaket heter Dejeuner Brasserie.
Montreal har egentligen inte så mycket att se. Själva city påminner om vilken västerländsk stad som helst. En liten smygande känsla av trevlig småstad smyger sig på när man flanerar längs Catherine Street, eller Rue Catherine som fransoserna säger. Staden arrangerar någon sorts festival när jag är på besök. Staden är homovänlig något alla de regnbågsfärgade flaggorna vittnar om. Montreals invånare skryter vitt och brett att stan är den andra största staden i världen där det franska tungomålet språkas, näst efter Paris. Jag vill ju inte verka negativ men man undrar ju om detta verkligen stämmer. Det torde ju finnas en och annan storstad i de gamla franska afrikaprovinserna. Men vad vet väl jag, en enkel svenskspråkig man från den kalla bistra norden.
Det regnar på det kanadensiska lövet. Men trots det är det varmt. Flyr regnet ner i tuben. Tunnelbanan tar mig till Old town, Montreals äldsta stadsdel. Vandrar runt i regnet föga imponerad. Ger till slut upp vandringarna och sätter mig i ett tomt fik mittemot någon sorts större byggnad som hyser juridikens tveksamma konstart. Kommer i samspåk med några juridikarbetare som undrar vart jag kom ifrån och om jag någonsin sett någon sötare flicka än servitrisen som just serverade oss kaffe. På A svarar jag gamla Svedala, och på B ljuger jag.
Efter den stärkande kaffetåren ger jag mig åter ut i regnet, glad över att inte vara en av de som måste komma tillbaka imorgon och servera kaffe till juridikens grå massa.
Letar mig ner mot Old port, gamla hamnen. Både hamnen och gamla stan hade nog varit trevligare under andra klimatiska förhållanden. Nu ligger de öde. Tar åter skydd mot regnet. Den här gången under ett litet plåttak som sticker ut från en bod som har stängt. Frågor som: vad gör jag här? börjar gro i mitt medvetande.
Gamla hamnen i Gamla stan.
Jag förlorar kampen mot regnet och ger mig motvilligt ut i det blöta. Kryssar mig fram till tuben och glider ned i underjorden. I city vräker regnet ned. Verkar som att Kanadas hela årsnederbörd kommer just idag. Gatorna är tomma och ödsliga. Något stämmer inte. Det är trots allt vardag, var är invånarna? Är detta första staden i världen där shopping inte existerar? Svaren är lika förvånande som självklara.
I ännu ett försök att fly regnet glider jag ned till tuben. Går fel och hamnar helt plötsligt i en galleria med fik och några affärer. Gott tänker jag, här kan jag övervintra regnperioden. Innan jag hinner sätta mig med en kopp java upptäcker jag Montreals undre värld. En shoppinggalleria som inte är av denna värld breder ut sig. Likt kloakråttor väller shoppingmassorna fram i underjordiska gångar. Gallerior förbinds med varandra med sinnrika tunnelsystem. Kilometer efter kilometer av shopping, allt under Montreals asfalt. Läser någonstans att detta är världens största underjordiska galleria. Jag betvivlar icke detta.
Av två onda ting väljer jag den underjordiska shoppingen. Regn har jag fått nog av. Tillbringar resten av dagen under jord. Väl tillbaka på vandrarhemmet somnar jag utmattat.
Eftermiddag och kväll ägnas åt planlös vandring. Fountain square och Royale Platue besöks. Av någon anledning hamnar jag åter i Old town. Stadsdelen känns lite bättre nu när solen tittar fram.
En vacker pub längs Rue St Catherine.
Under mina vandringar bjuds det på action. En gata är avspärrad. Allsköns blåljus finns på plats. Någon hade öppnat en bildörr, en kvinna cyklade in i bildörren, studsade ut i gatan och blev påkörd av en taxi. Med ens blir man påmind om livets förgänglighet. Tänk om det var jag som suttit i taxin. Tänk om jag var på väg till flygplatsen och missade planet pga en studsande cyklist. Så lätt en resplan kan spricka. Jag ryser och flanerar vidare.
Somnar ovaggat på vandrarhemmet.
Montreal har inte mycket mer att ge. Det är dags att packa bagen och ge sig av söderut. Jag ställer in New York på kompassen och slänger upp bagen på ryggen.
Greyhoundbussen avgår planenligt 09.15. Jag tar mig en sista titt på Montreals skyskrapor när bussen svänger upp på bron??. En skön stad, men inte mycket mer. Trevlig ställe, men som jag så många gånger förr har sagt: även momma är trevlig.
En timmes bussfärd och det blir dags för gränskontroll. Vi går alla ur bussen, ställer vårt baggage på ett led och går in i tullbyggnaden. Återigen nervösa amerikanska tullare. De som är före mig i kön verkar ha problem. Fransktalande kanadensare och äkta fransoser får problem. Den amerikanska staten är ett arv från det brittiska imperiet. Har de även ärvt agget mot Brieostens förlovade hemland? Något agg mot gamla Svedala finns dock inte. Jag glider igenom efter att ha svarat på de sedvanliga frågorna.
USA
Busschauffören är glad. Alla hans passagerare tog sig igenom tullen, och det tog bara en timme. Vi rullar åter ut på motorvägen. Solen skiner och det nordamerikanska landskapet sveper förbi bussfönstret. Vid halvtid stannar vi på ett rastställe någonstans ute i ingenting. Några timmar senare stannar vi inte helt oväntat i Albany. Vi blir utslängda och får vänta tills bussen är tankad och klar.
Gråhunden som tog mig till äpplet.
Busschauffören konstaterar lite förbryllat att trafiken farit milt fram med oss. Inga köer. Någon skämtar om att det kanske är den dyra bensinens fel. Alla skrattar. Men skrattet dör ut snabbt när de flesta inser att det är mer sanning än skämt.
Port Authority är lika stressigt som sist jag var här. Tubar mig iväg till vandrarhemmet.
Tubsystemet i det stora äpplet är stort och avancerat. Jag tar blå linje, tåg C, mot uptown. Kliver av vid 103:e, följer Park Avenue upp till East 106:e och hittar Jazz on the park, som vandrarhemmet heter. Allt enligt planerna.
Vandrarhemmet är inte i toppskick, men jag har sovit på sämre inrättningar. Väl uppe på rummet som delas av 16 pers, män som kvinnor. Mina närmaste sänggrannar är en britt, två argentinare, en sydafrikan, en australiensare som kom från Wales och en rysk kines, alltså en ryss med kinautseende. Ett något udda gäng.
Britten visade sig heta Greg och höll på att avsluta en jordenruntresa. Från början var de fyra men en efter en blev tvungna att åka hem. Den kvarvarande britten och jag drog ut i den amerikanska kvällen för att få uppleva nationaldagsfirande. Fyrverkerier över East River hade utlovats av den australiensiske walesaren.
Central Park ligger öde förutom några grillentusiaster. För att komma till East River är vi tvungna att korsa denna gigantiska djungel. Ingen av oss är särskilt mätt så vi slinker in på en pizzeria och äter några slicar. Ute faller mörkret och regnet. Regnet upphör och vi vandrar vidare mot East River.
Eftersom ingen av oss är full vid tillfället blir det en öl på en pub på vägen till fyrverkeriet. Det amerikanska ölet påverkar bara urinblåsan. Yrseln uteblir.
Amerikansk öl på en amerikansk pub.
Fyrverkeriet smäller av längre söderut än vår geografiska belägenhet. Men vi lyckas se lite av det. Vi befinner oss på east 86:e gatan och våra sängar befinner sig på west 106:e. Central Park ligger emellan. Eftersom klockan börjar närma sig midnatt känns det inte aktuellt att åter korsa djungeln. En taxi blir lösningen.
30 grader och regn. Det kan inte hjälpas. Greg hänger med ned mot downtown. Vi tar tuben så långt söder ut vi kan sen blir det vandring sista biten. Dagen ägnas åt att utforska södra Manhattan. Wall Street var stängt, Ground zero var inget mer än ett hål där bygge pågick och Broadway var trångt på folk.
Wall Street tungt bevakat av farbror blå.
Vi lunchar i Little Italy, en stadsel som är precis lika dyr som stora Italien. Även China Town besöks. Slutet av dagen följer vi upp ett tips som Greg fått. Han har hört talas om gratiskonsert i parken. Vi beger oss in i djungeln som nu liknar en regnskog. Regnet öser ner. Parken är fantastisk, men någon konsert ser vi inte röken av.
Centrala parken
Efter någon timmes återhämtning på vandrarhemmet känns det som att det är dags att ge sig på äpplet igen. Britten hakar på och vi drar söder ut med tuben. Kliver av vid Time Square. Hittar en billig stor asiatisk buffé. Servitriserna kommer med stora kannor coca cola, maten är suveränt god och finns i obegränsade mängder. Med en taskig dollarkurs blir kalaset billigt.
Vi strosar vidare längs Broadway. Mörkret faller och neonljuset tänds. Vi blir törstiga och sveper några kalla på en pub. Återigen påverkas blåsan mer än yrseln.
Sovmorgon. Öppnade ögonlocken vid 10-snåret. Britten sover och frukosten är ett skojeri. Därför drar man iväg själv på jakt efter en anständig frukost.
Frukosten består av en dyr macka och en juice som inhandlas vid Rockefeller Center. Färden fortsätter österut mot FN-skrapan. Skrapan är värt ett besök men det mesta är stängt. FN ser allvarligt på helgdagar.
FN-skrapan
Tubar vidare norrut mot east 86:e street. Målet är Guggenheim. Betalar in mig dyrt för att se skum konst. Vandrar planlöst någon timme och hamnar i djungeln igen. Korsar växtriket och hamnar slutligen på Broadway west 76:e street. Efter en Subway-macka och en Starbuck-kaffe traskar jag hela vägen norrut till 106:e gatan. Lång vandring. På vägen får man se resans andra trafikolycka. Ännu en kvinna har blivit påkörd av en taxi. Hon ligger mitt på Broadway i väntan på ambulansen. Livet är hårt i det stora äpplet.
Britten är vaken. Skippar skämtet som kallas frukost och tubar oss söderut. Äter ägg och macka till frukost i finansdistriktet. Sen är det färja till Liberty Island där frihetsgudinnan ståtar. Mycket folk, inget regn men varmt så förbenat. När fruntimret är inspekterat och plåtat drar vi vidare med färjan till Eillis Island. Ön dit alla immigranterna kom. Gick runt med head phones på skallen och upplevde historiens vingslag.
Frihetens glada tant med Manhattan i bakgrunden.
Efter några avslappnande timmar på vandrarhemmet är det dags att åter ge sig på äpplet. Tillsammans med britten tubar vi oss iväg söderut. Efter någon timmes planlöst traskande ger vi oss på Empire state building. Kön är lång men vi kommer tillslut upp till toppen. Av ren okunnighet köper vi biljetter till 102:e våningen. Först när vi kommer ner till 86:e våningen inser vi att den lägre våningen är mycket bättre. 86:e har balkong och man får känna på vindens friska fläkt. Storäpplet ligger i mörker och lyses upp av miljarder lysen. Vackert som en midsommardröm.
Utsikt från Empire.
Efter Empire blir det en natthamburgare. Självklart beställer man large av allting. En liter cola blir i tuffaste laget att få i sig.
Strosar planlöst runt i det stora äpplet. Börjar med att traska norrut till Harlem. Där fanns inte mycket att se, så jag tubar mig söderut. Rockefeller centret besöks liksom Trumph tower. Madison square garden får även det en visit. Annars fylls dagen av slumpmässiga vandringar. Solen steker, svetten rinner och äpplet känns färdigätet.
Madison fyrkant garden är inte fyrkantig utan rund.
Tillbaka på vandrarhemmet berättar britten om ett tips han fått om en pub med levande musik. På kvällen drar vi åter down town med tuben. Efter någon timmes sökande hittar vi till slut puben men den verkar vara stängd. Den består endast av en massiv plåtdörr. Vi inser att vi lämnat de ädlare delarna av Manhattan och hamnat, tja vart vet vi inte, men detta område känns inte bra. Vi letar oss mot Broadway och besöker några pubar på vägen. Äntligen får man dricka riktig öl, Guinness.
Efter avslutad maltintag tubar vi uptown mot vandrarhemmet. Vi tar fel tub och hamnar i Queens. Andra halvfarliga området på en och samma kväll. Klockan är midnatt och att befinna sig i tuben under Queens är inte att rekommendera. Men vi repar mod, lyckas tuba oss därifrån och hamnar tillslut på vandrarhemmet.
Dags att lämna äpplet, staterna och livet som fri man. Åter dags att krypa in i torpet och leva livet som hemmansägare.
Tubar en sista gång downtown. Britten är med och vi äter en sista lunch, strosar en stund på Broadway och avslutar sen besöket i äpplet. Jag ber britten lycka till med det brittiska imperiet och sätter mig i en taxi.
Taxichauffören är en klassisk New York-bo, en sikh. På halvtaskig engelska klagar han på bensinpriset och guidar mig genom Brooklyn.
Resan till gamla Svedala blir som en dålig repris. Jag upplever samma sak som när jag åkte till staterna fast i omvänd ordning.
SVERIGE
Återser torpet den 10 juli, utmattad och pank.
En klassisk fotbild med swisskärran som ska föra mig över det atlantiska havet.
