Idag är det dags att lämna Manchester. Det är vår sista frukost på Tarlsco House och ja, den är fortfarande engelsk. Vi börjar bli trötta på den nu. Den första kocken har återvänt! Han hade inte rymt.

Vi lämnar Manchester med buss och åker via Liverpool mot Wales. Vi åkte under floden Mersey i en lång tunnel och kom upp på andra sidan i stadsdelen Birkenhead. Ungefär där somnade Peter. Vid gränsen mot Wales väcktes han igen. Vi passerade orter som Connah´s Quay (där en man dödade sig själv och sin familj några dagar tidigare), Rhyl, Prestatyn, och Colwyn Bay. Vid badorten Llandudno skulle vi byta buss. Vi klev av den första men inget syntes av den kommande.

Llandudno. Badort i norra Wales. Här väntade vi på en försenad buss.

Efter en lång väntan så kom den försenade bussen som skulle ta oss till Bangor. Resan dit gick sedan smidigt. På samma buss fanns några svenskar från Umeå Universitet. Bangor är en liten stad så vi hoppas att det inte ska vara alltför svårt att hitta det "Bed & Breakfast" som vi har bokat här.

Vi hittade stället där vi skulle bo. Det heter Germor och ligger längs stranden i utkanten av Bangor. Vi var först osäkra på om det var rätt ställe men vi ringde på och klev in. Vi trodde att det hela var någon form av pensionat eller mindre hotell men vi hamnade mitt inne i ett TV-rum och där låg en man och snarkade. Vi befarade först att vi hamnat helt fel och råkat våldgästa någon oskyldig stackare men det visade sig att vi var rätt. Vår värd, Mr Geraint Wyn Williams, vaknade till slut och vi gjorde oss hemmastadda i ett litet rum en trappa upp. Vi blev sedan nerbjudna till hans uteplats och blev bjudna på lite fika. Han berättade för oss om lite olika saker, bl.a hur han fick stryk i skolan när han var barn för att han pratade walesiska. Här i Bangor pratar många walesiska även om det är vanligare med engelska.

Dags att hitta någonstans att inta dagens middag. Vi tänkte testa puben "Nelson" men där serverades ingen mat eftersom det var kockens födelsedag! Utanför puben träffade vi en man som säkert sett två världskrig. Han undrade om vi kände till "24-timmars-systemet". Hans buss skulle gå 18.15. Vi förklarade för honom att det var kvart över sex. Han undrade också varifrån vi kom. "Sweden!" svarade vi. "Wigan?, Great place", svarade den lomhörde mannen. Då kom bussen. Mannen utbrast i "The lord has answered!",och klev på bussen. Vi vandrade mot centrum för middag. Dagens middag kom att utgöras av en "take away-kebab" som vi åt på en mur vid havet. Tyvärr började det att blåsa på vår mat och Christer fick kebabsås på byxorna. Peter undvek detta men väl inne på vårt rum så hade turen kommit till honom. Även han dekorerade sina kläder med kebabsås.

Det börjar bli sent och vi är trötta. Vi ställer väckarklockorna för att kunna vakna i tid till frukosten. Vi slötittar på ett sportprogram på TV som visar alla fotbollsmål från alla ligor i England. Målet från Oldham visades bl.a.

Måndag 9 augusti

Väckarklockorna ringde säkert men vi sov vidare. Plötsligt vaknade vi av en ivrig knackning på vår dörr och en röst sa "Breakfast in 5 minutes". vi gick/flög ur sängen och var snabbt nere i köket för frukost. Vår värd informerade om att det skulle bli walesisk frukost. Vad kan det innebära? Lätt uppgivna insåg vi att den walesiska frukosten var en engelsk frukost + en potatis.

Det är en regnig måndag. Paraplylösa så tillryggalägger vi inga större sträckor idag. Vi tänker i alla fall resa till den lilla ort en bit härifrån som har ett rejält långt namn. Vi rör oss så sakteliga mot järnvägsstationen.

Vi funderar just på hur man gör när man beställer en tågbiljett till Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch. Peter lyckas i alla fall få tag på biljetter på något sätt. Vi sitter nu i ett gammalt tåg med tjocka mjuka säten. Vi åker över en bro ut på ön Anglesey där denna berömda ort ligger.

Vi befinner oss i...(nu orkar vi inte skriva namnet igen). Vi konstaterar att det måste vara lönande att vara skyltmakare på denna ort. Det finns en butik som säljer allehanda souvenirer, man kan också få en speciell stämpel härifrån i sitt pass. Christer har också köpt en väggbonad med en karta över Wales och olika städers stadsvapen.

Tillbaka inne i Bangor. På en stadskarta har vi sett en stor fotbollsarena, men vi har inte sett den i verkligheten. Till slut så hittade vi den gömd bakom några hus. Den var allt annat än imponerande men här har storheter som Atletico Madrid varit och spelat UEFA-cupmatcher.

Efter att ha köpt lite mellanmål på en butik sitter vi nu i en skog och dricker juice och äter muffins. Denna skog är i en slänt upp mot universitet i Bangor. Vi sitter under träd eftersom det regnar. Vissa studenter passerar förbi och undrar vilka kufar som sitter ute i regnet och tuggar på muffins. Vi funderar över vilka olika trädsorter som finns här. Denna sysselsättning blev vi så entusiastiska över så att vi nu hamnat på stadens bibliotek där vi tittar i böcker om träd. Det regnar fortfarande.

Dags för middag. Vi har hamnat på restaurangen "Royal Tandoori", en indisk restaurang. Maten ska visst vara medelstark, men den har gjort oss ordentligt röda i ansiktet och kryddningen har gjort att vi inte kan avgöra om vi äter fisk, kyckling, nöt, fläsk eller något annat okänt djur. Endast kryddorna känns. Ölen till maten gjorde bara eldsvådan i munnen än värre. Till slut kom räddningen. Vi bjöds på After Eight-choklad efteråt och elden slocknade. Maten var god men som sagt, minst sagt kryddstark.

Efter att ha tittat in på en studentpub så har vi tagit oss till en lång pir. Vi har vandrat ut på den och tittar på ett blåsigt hav. Vädret gjorde att vi snart vände tillbaka och det var ett bra beslut. Piren stängde tydligen vid ett visst klockslag och vi var nära att bli kvar på piren över natten. Efter att vi sluppit detta så ringde vi diverse telefonsamtal hem till Sverige.

Tisdag 10 augusti

Ännu en morgon med walesisk frukost. Idag tänker vi resa till Wales högsta berg, Mount Snowdon, som ligger en bit härifrån. Vi åker med de bussar som varken är minibussar eller fullstora bussar. De är något mittemellan. Vår destination är Llanberis som ligger vid bergets fot. Resan till Llanberis tar oss genom en mängd byar och vackra landskap, berg och betesmarker.

Vi ville inte köa till bergsjärnvägen utan började istället att gå längs den led som går upp mot toppen. Det är många turister här och det är relativt smidigt att promenera upp mot toppen. Utsikten är fantastisk och längs leden finns små stenhus samt mängder av får. En bit ifrån oss ser vi det lilla tåg som går upp mot toppen. Tåget sätter eld på gräs och buskar när det glider fram längs rälsen.

Fikapaus på Snowdon. Det blir ännu en gång juice och muffins. Vi har köpt alldeles för mycket muffins och delar med oss till några får. Vissa av fåren har ett läte som mest liknar ett spädbarns.

Vår attack mot toppen har avbrutits. Vi vet inte om det är den fysiska ansträngningen eller vetskapen om att vi måste gå exakt samma väg tillbaka som gjort att vi gav upp. Vi gick ändå en ordentlig sträcka uppåt berget. Så småningom nådde vi ner till Llanberis igen och reste tillbaka mot Bangor.

Efter att ha återvänt till Bangor så beslutade vi oss för att göra en sista utflykt härifrån Bangor. Vi åker mot slottet Beaumaris som ligger på ön Anglesey mittemot Bangor. Resan dit gick i ännu en av dessa små bussar och sitter man i det bakersta sätet så tillbringar man delar av resan i luften. Vissa gupp och backkrön innebar att man lyfte från sätet.

Slottet Beaumaris var riktigt vackert. Välbevarade byggnader, grönt gräs på slottsområdet och en fantastisk utsikt mot kusten och bergen där. Middagen denna dag blev på en kantonesisk restaurang inne i Bangor, "Garden Hotel". Maten var ok, men inte mer. Imorgon lämnar vi Wales. På nyheterna handlar det mesta om den solförmörkelse som ska ske nästa dag.

Onsdag 11 augusti

Idag tar vi avsked av Wales och Bangor. Det blir tågresa österut. Vi vet inte riktigt vilken dagens slutdestination ska bli men vi kommer i alla fall att återkomma till England.

Vi har köpt biljetter till Crewe och väntar nu på vårt tåg. Den omtalade solförmörkelsen (the eclipse) inträffade när vi stod på perrongen i Bangor. Den märktes på så sätt att fåglarna slutade sjunga och att det blev lite mörkare, ungefär som när solen går i moln.

Tågresan till Crewe gick snabbt. Det är inga långa avstånd i det här landet. Värt att nämna från resan är när vi passerade Conwy. Där går järnvägen rakt genom slottet, well, under slottet. Vi passerade också Chester på vägen. Om resan till Crewe gick bra så gick det sämre att kliva av. Det var inte helt lätt att få upp dörren och plötsligt började vi fundera över vilka olika orter i södra och mellersta England som vi eventuellt skulle hamna i. Till slut lyckades vi ändå komma av tåget.

På järnvägsstationen i Crewe. Efter lite funderande så har vi beslutat oss för att köpa biljett till Wigan som ligger mellan Liverpool och Manchester. Att köpa biljett gick riktigt bra, nästa moment blev svårare för oss. Efter att ha köpt biljetten så gick vi och satte oss på närmsta lediga bänk och väntade där på vårt tåg. Klockan gick men inget tåg visade sig. Plötsligt började hjärnan att fungera igen och vi insåg att tåget nog inte kom till oss utan att vi borde gå till den plattform där tåget skulle komma. Nu var det för sent. Tåget hade gått. Som tur var så går det många tåg på samma linje och vi kunde använda samma biljett för att åka till Wigan med Edinburgh-tåget.

Framme i Wigan. Vi har sökt oss till en turistinformation för att få hjälp med att hitta någonstans att bo de två sista nätterna på den här resan. Vi fick den hjälp vi hoppades på och kom till slut fram till Croft´s Guest House på Upper Dicconson Street.

Efter att ha checkat in på vårt rum så har vi vandrat omkring i centrala Wigan. Staden är trevlig men har väl inga direkta sevärdheter. Det mest kända är Wigan Pier, nåt skumt museumområde som vi inte förstod storheten med. Vi har besökt en butik i affärskedjan "Iceland". De har allt möjligt som har med kyla att göra, allt från frysboxar till glass och frusen fisk. När vi besökte busstationen lyckades Peter bli stucken av en geting som promenerade i hans hår.

Dagens mindre lyxiga middag blev en kebab vi köpte i ett hål i väggen. Efter denna måltid återvände vi till vårt rum. Vi hoppades på att få se något intressant på TV men det sändes cricket. Peters kaffetörst förde honom ner till markplanet på vårt "guesthouse" och när han återkom kunde han meddela att det fanns olympiska diplom på väggen. Den kvinna som tagit emot oss, June Croft, hade vunnit två OS-medaljer på OS i Moskva 1980. Cricketmatchen hade avbrutits på grund av mörker och enligt någon märklig regel med en koefficient inblandad så hade ena laget plötsligt vunnit det hela.

Torsdag 12 augusti

Äntligen kom chansen att få en annan frukost. Vi tillfrågades om vi ville ha engelsk eller kontinental frukost. I kör svarade vi "English!". Vi vet inte varför, kanske av artighet mot den engelska kulturen, vem vet? Trots att vi var mer än trött på engelska frukostar så har vi alltså säkerställt att vi får ännu fler. Vi tillfrågades också var vi skulle åka denna dag. När vi berättade att vi skulle till Rochdale så fick vi en förvånad blick tillbaka och det undrades varför vi inte åkte till Manchester istället.

Idag är alltså resmålet Rochdale. Vi vet inte varför vi ska besöka denna plats. Just det faktum att den finns och att ingen av oss varit där är de viktigaste skälen. Sedan råkar den ju också ligga inom Greater Manchesters tågnät och det gör att det är billigt att resa dit från Wigan. På vägen till järnvägsstationen promenerade vi också förbi Wigans rugbyarena. Wigan har ett väldigt bra rugbylag, Wigan Warriors.

Vi åkte via Oldham till Rochdale och vandrade runt i de centrala delarna. Vi besökte diverse butiker och ett stort shoppingcenter med ett bibliotek på översta våningen. Vi fick också se några väktare släpa en ung man ut ur shoppingcentret. Undrar vad han gjort sig skyldig till? I staden finns också en märklig kyrka, en ukrainsk-katolsk kyrka som står mitt i en vägkorsning, märkligt!

Hemma från äventyret i Rochdale. Nu börjar det att närma sig hemresa. En kvällspromenad tog oss bl.a till den nybyggda JJB Stadium i utkanterna av Wigan. Där ska både fotbollslaget och rugbylaget spela i framtiden. Det finns också massor av nyöppnade affärer där. Christer åt av några okända bär på vägen dit. När han sedan fick ett konstigt sendrag i låret så var tankarna på förgiftning nära. "Sendraget" försvann och bären var nog bara björnbär.

Middag intogs på Kentucky Fried Chicken i Wigan. Vi hade åter igen grava problem med att förstå vad som sades, men mat fick vi. Dialekterna i norra England är inte helt enkla.

Fredag 13 augusti

För många är fredag den 13:e en otursdag, men för oss är det en "turdag". Vår tur hemåt inleds nu. Vi ska ta oss till flygplatsen i Manchester framåt eftermiddagen. Vi checkade ut från vårt boende och ska nu inta en lunch i centrala Wigan. Det blev även ett samtal om rugby med en äldre herre som vi träffade när vi satt och vilade på en bänk i centrum. Lunchen intas på en pub i centrum. Det blev "chicken curry". Riktigt gott!

Ett tåg förde oss först till Manchester och ett annat ut till flygplatsen. Resan hemåt har börjat. På planet fanns mängder av svenska tjejer från Stockholm som varit på språkresa. De klagade på det mesta. Allt verkar ha varit dåligt i England. Varför åkte de? När vi landade på Arlanda var flera av tjejerna osäkra på om Sverige är med i EU eller inte så några av dem stod tillsammans med kineser, afrikaner och diverse andra i icke-EU-kön. Det är inte lätt ibland.

Efter ankomst till Stockholm Arlanda blev det byte till nästa plan mot Umeå och den här resan får nog räknas som avslutad.